Signal till omstart

Summering av de senaste fem åren

Trots de 600 miljoner kronor i skattelättnader, som ATG bevisligen fått av staten varje år sedan spelomregleringen, förvandlade ATG och ST ändå pokallöftet till tomma ord. ATGs intäkter ökade, men så även deras kostnader. Av de 400 miljoner kronor som utlovades i nivåhöjning av prispengar 2018 blev det bara smulor kvar till hästägarna. De ansvariga förtroendevalda kom undan och fick samtidigt höjda och inflationsskyddade arvoden.

En sak kan dock sägas, branschen hade redan för tio år sedan svårigheter och pokallöftet om kraftfullt höjda prispengar fungerade som bränsle för att brasan skulle ta sig. Den negativa utvecklingen av minskat antal registrerade föl stoppades tack vare, som det skulle visa sig, av ett ouppfyllt löfte. Dessvärre försvann även framtidstron när hästägare och uppfödare fick syn på sveket.

Nu fem år senare har antalet svenskfödda avkommor som registreras blivit färre, och än värre är att vänta.  Dessutom exporteras många kvalitativa avelsston och/eller deras avkommor till utlandet. Den för svensk travsports avel sunda nettoimporten, är ett minne blott. På Travera säljs starthästar som passerar svensk gräns utan att travsporten kan inkassera framtidstro. Bristen på kunder visar sig överallt. Det räcker med att var och en besöker sin egen hemmabana för att förstå att det råder obalans inom svensk travsport.

I höst smäller det

Nu har mål lanserats för framtiden vilket framgår av strategidokumentet ”Svensk Travsport mot 2030 “. Under derbyhelgen kommer banorna besluta om hur deras framtid ska se ut. Obekväma beslut måste ovillkorligen sjösättas då landets treåringar i träning inom fem år kommer att ha minskat i antal med ca 40 procent.

Utredarna Mats Denningers och Leif Almgrens uppdrag sammanfattas enligt följande;

Stödjer nuvarande ersättningsmodell tillväxtmålen i strategin ”Travsporten mot 2030”?

Finns det faktorer som bör vägas in, respektive tas bort i nuvarande ersättningsmodell?

Hur kan ett s.k. basbelopp konstrueras för att samtliga banor/bankategorier ges rimliga förutsättningar till sin anläggningsdrift och tävlingsverksamhet?

Andra överväganden för tillväxt inom ”Travsporten mot 2030”

Idag har alla travbanor en årlig central ersättning om ca 650 miljoner kronor för att arrangera sina tävlingar. Banornas ersättning påverkas också av en rörlig incitamentsersättning, som bygger på hur väl de uppfyller målen i Pegasus.

Pegasus’ incitament tar fäste på hur banornas rekrytering uppfylls. Hur väl syns antalet startande hästar och deras ägare i startlistorna och hur fyller de loppen?  De 51 procent av landets hästar i träning som inte startat, samt alla hästar inom avel och uppfödning, omfattas inte av en målsatt verksamhetsplan.

Rekryteringen av nya hästägare och yngre hästar premieras inte. Som en konsekvens kommer hästägarekonomin i andra rummet och kännedom om kunden saknas.

Det är uppenbart att de nuvarande incitamenten är otillräckliga, eftersom travsporten hela tiden tappar kraft underifrån. Hur kan så många banor och tränare sitta nöjda samtidigt som hästbristen eskalerar? Utredningens slutsats avgör som en vattendelare travsportens framtid.

Sanning och konsekvens

Vem tror att landsortsbanorna kommer att kunna arrangera unghästlopp i framtiden?  Det är meningslöst att skriva ut 2-åringslopp om det inte finns några startklara tvååringar i området. Lika illa är det för 3-åringsloppen. Alla sällskap måste göra något åt situationen med bristande rekrytering. De måste börja med att identifiera sina kunder och sin potential. Framförallt måste vi alla inse att den som inga hästar har står med rumpan bar.

Vems är ansvaret

Ansvaret för att rekryteringen framgår av sällskapens ändamålsparagraf: “att verka för att intresset för travsporten inom regionen stärks vad gäller såväl publikt engagemang som avel, uppfödning och aktivt ägande av travhästar.”

Att bara allmänt stärka intresset duger inte. Tränarna behöver kunder och banan behöver besökare. Även kooperationen stängde butiker när kundunderlaget svek. Det duger inte heller att försöka utveckla kompletterande verksamheter när detta inte främjar kärnverksamheten som istället riskerar att tas över.

Det duger inte heller med att mena att ansvaret för rekryteringen åvilar centralförbundet ST, även om det finns sportchefer som anser att det är STs uppgift att rekrytera nya hästägare och hästar.  Hög tid att istället sätta ner hela foten från stor till liten bana. Saknas eget hästunderlag för att anordna tävlingar saknas även motiv för att underhålla en permanent tävlingsbana.

Solvalla

Fyra-/femåringsloppet, öppet för hästar som tjänat lägst 100.001 kr, på Solvalla den 1 maj, såg tre anmälda som blev sex. Detta med hjälp av att Stefan “Tarzan” Melander slutligen anmälde fyra av stallets hästar till ett träningsjobb värt minimum 46.000 kr om de placerat sig efter de två främst rankade. Det sägs att det finns 63 hästar inom regionen som kunde ha anmälts, men nu ställdes loppen in, trots aktivt arbete från Solvallas kansli. 

Antingen har vi ett allvarligt systemfel eller så vill tränare och hästägare helst inte anmäla starklara hästar. Vad gör tränarna och vad gör Solvalla? Vad säger hästägarna? Vill tränarna och hästägarna inte starta? Det är bara ett av flera  exempel som visar på obalansen i sporten p g a hästbristen.

Det är banorna, absolut inga andra, som med hjälp av sina tränare och lokala intresseföreningar har till uppgift att rekrytera hästar till sitt upptagningsområde. Detta måste ske genom lokala initiativ och lokal och regional förankring, som leder till egna lokala beslut. Dagens centralstyrning har lett till central vanmakt, Det är förklaringen till motsättningarna inom travsporten där alla pekar mot varandra istället för att tillstå det egna ansvaret. Det är uppenbart att det behövs en ny modell för rekrytering och finansiering, som samtidigt kan skapa hållbarhet och trovärdighet.

Nytt sportsligt incitament 

51 procent av hästarna i träning utgör inte underlag för dagens incitamentsersättning, eftersom de inte startat. Travsportens rekrytering av uppfödare och hästägare utan startande häst, måste upp till ytan för att ingå i underlaget för ersättning. Utan nya och yngre hästar i träning, och som sedan startar, blir det heller inga äldre. Demografin runt ägare och hästar måste belysas och utgöra underlag för rekryteringsinsatser. Storbanornas potential sett till befolkningsunderlag får inte underskattas.

Nytt spelincitament

Inte bara banbesök utan även spelet ska premieras och utgöra underlag för incitamentsersättning.

Av sällskapens ändamålsparagraf framgår att spelet vid banan och i regionen ska främjas. Spelbolaget ATG fick halverad spelskatt när spelmarknaden omreglerades, värt över 600 miljoner kronor per år.

Banornas självklara service till besökarna att tillhandahålla banspel stoppades av ATG. Hur enkelt vore det inte att återinföra “spelluckan”, men inte bara för ATG, utan för alla licensierade och intresserade spelbolag. ATG har inte längre monopol på spelet och har sitt huvudsakliga fokus mot de stora streckspelen, medan vardagstävlingarna vid den lokala banan, regionens mittpunkt, själva ”bullseye” för alla som älskar travsport, lämnas åt sitt eget öde.

Central vanmakt

Modernt ledarskap förstår vikten av mindre centralisering och mer decentralisering. Bristande kundkännedom på lokal nivå, med hjälp av centralstyrning och ett reglemente i behov av översyn, har starkt bidragit till hästbristen.

Tränarkåren har svårt att rekrytera nya kunder, vilket beror på många saker. En väsentlig orsak är att stora delar av tränarkåren konkurrerar med sina egna kunder. Inget kan försura en tränare-/ägarerelation mer än blotta misstanken om att tränarnas hel- eller delägda hästar prioriteras. Dessutom får delägarna en inlåsning av rätten att välja vem som ska träna den gemensamt ägda hästen.  

Marknaden ska vara fri, men proffstränarens rätt att äga en starthäst var tidigare begränsad av tävlingsreglementet. Detta är en hygienfråga för travsporten. Var så god och skölj!

Därför bör enskilda tränare upplysas, och förmås att ta önskade konsekvenser, då deras ekonomiska intressen, som konkurrerar med kundernas, kan bli en dödsstöt för travsporten. Den tränare som vill träna egna starthästar ska kanske vara B-tränare istället? Det handlar inte enbart om sport & spelsäkerhet. Det handlar om trovärdighet i alla led. Det är en fråga som tränarnas eget centralförbund TR borde sätta högst upp på dagordningen, men tveksamt om insikten finns, då många tränares överlevnad hänger på de pengar deras egenägda hästar kan dra in till verksamheten.

Omstart

Låt oss hoppas att beslut till hösten ger banorna nya ersättningformer som bygger på rätt incitament. Såväl besluten som banorna är under galgen, men det kan leda till en välbehövlig omstart för hela sporten. Vi måste våga att ställa krav på oss själva och inte tro att tillväxt och trygghet ska skapas av de andra, medan vi själva tittar i backen. De tunna startfälten är självförvållade. Banorna kan inte längre ha ett golv av ett visst antal tävlingsdagar med central finansiering.   Vändkorsen snurrar och dansanta besökare samlas om rätt orkester spelar rätt låtar.