Vid Stockholms Travsällskaps årsmöte 2019 antogs en motion om en översyn av ST’s uppdrag som centralförbund. Motionen tillstyrktes bl a med hänvisning till att en sådan utredning redan pågick. Vid förtroenderådets möte under derbyhelgen presenterades resultatet. Det visade sig vara en ST-beställd utredning utförd av ATG:s förre ordförande Mats Denninger och tidigare ATG-medarbetaren Leif Almgren.
Utredningens själva essens är att makten flyttas från travsällskapen till serviceorganet, dvs till styrelsen av Svenskt Travsport (ST). Resultatet fick alltså en helt annan vinkel än vad som beslutades under STS årsmöte, dvs att Stockholms Travsällskaps styrelse, genom lämpliga och skyndsamma åtgärder, initierar en översyn av Svensk Travsports uppdrag som centralförbund, i syfte att återanpassa organisationen till en serviceorganisation för travbanornas behov.
Svensk Travsport (ST) har, under Marjaana Alaviuhkolas tid som ordförande, slitit med frågan om hur familjen ska kunna hålla ihop. Inga tecken tyder på att ansträngningarna har lyckats. Snarare tvärtom med allt större bristningar i fundamentet, inte minst när det gäller kommunikation. De travsällskap som kämpar vid avgrunden nickar desperat bifall till allt som kommer från ST’s ledning. De sällskap som i sina räjonger fortfarande ser en framtid för travsporten är inte lika överens.
Den federativa utredningen
Den internbeställda utredningen om travsportens federativa utmaningar skickades ut till sällskapens ordföranden och styrelser från mitten av augusti 2019. Efter att travsportens ledare hade sammanträtt i Förtroenderådet den 30 augusti har hittills bara ett fåtal sällskap reagerat. Det måste vara en självklarhet att utredningen presenteras för sällskapens beslutande församlingar.
Om ST, den serviceorganisation som ägs av banorna, ska tillåtas ta över banornas uppdrag i allt väsentligt vill vi höra travbanornas styrelsers självkritiska argument för det. ”-Vi är för dåliga?”, ”-Vi fixar inte våra egna affärer”, ”-Vi har misslyckats med vårt uppdrag”. ”- Vi förtjänar tvångsförvaltning”. Förslaget om att inskränka banornas egna uppdrag är direkt stadgefientligt. Varje styrelse måste ställa sig frågan vilket uppdrag man har och på vems uppdrag man förväntas agera.
Allt i utredningen ska inte avfärdas. Utredarna Mats Denninger och Leif Almgren, har en gedigen bakgrund inom ATG och god insyn. Det är ytterst pinsamt för travsporten, och ett kraftigt underbetyg till många tidigare styrelser inom ST, när utredarna konstaterar att sporten under väsentlig tid dansat efter spelbolagets pipa. Utredningen är kritisk mot såväl ST’s som sällskapens förmåga att stå upp för sina respektive uppdrag. I ljuset av den kritiken framstår det som än mer märkligt att lösningen skulle vara att lämna sporten helt i händerna på centralförbundet i ett “ST AB” med ansvar för all affärs- och tävlingsverksamhet. Det är uppenbart för de flesta att ST, trots redan mycket fria händer från sällskapen, inte har lyckats särskilt väl. Utredarna konstaterar också att ST är kompetensmässigt svagt rustat för sitt nya uppdrag efter skilsmässan från ATG.
Affärsdrivande bolag
Annars är tanken med ett särskilt aktiebolag för affärs- och tävlingsverksamhet inte helt fel. Det är i så fall travsällskapen som ska bilda det bolaget utan att tyngas av ST’s byråkrati. ST ska vara och förbli den serviceorganisation till sällskapen som det ursprungligen bildades för att vara, dvs hantera sportens reglemente, sköta registreringar, föra stambok och allt annat som kräver en gemensam och centraliserad ordning. Den affärsdrivande delen av travsporten har alltid varit och måste förbli banornas uppdrag. En helt ny, proffsig försäljningsorganisation kan vara vad som behövs för att travsporten ska få en fräsch nystart.
ST’s ”gåva”
300 miljoner kronor i ett ihåligt framtida pokallöfte var det som år 2015 fick sportens hästägare att organisatoriskt gå skilda vägar. Det fanns många skäl för det. Beslut saknade både demokratiska formalia och förankring. Det visades en uppenbar brist på förståelse för uppdraget och passivitet rådde, istället för skyndsam handling.
Att pokalåret 2018 för hästägarna inte blev värt mer än en ”tummetott” kan vi se 2019, då storhästägarna köper mer hästar utomlands än i sitt hemland. Att vanliga hästägare, de som representerar den viktiga mångfalden, i sin tur har dragit ned på sina inköp borde få alla utryckningsfordon att samfällt slå på blåljus och sirener.
För 2018 och 2019 kommer ST att ha satt sprätt på samma belopp, 300 miljoner kronor, som är det ackumulerade underskott som Hästsportens Hus har försett alla oss aktiva med. Underskottet måste, oavsett hur det finansieras, i slutänden alltid betalas genom mindre vinst, dvs de pengar som utgör travsportens prismedel. Tanken på sänkta prismedel är djupt oroande. Det skulle kunna vara den sista avgörande tuva som tippar hela lasset.
Ett annat ledarskap
Den federativa utredningen har rätt i en annan sak. De travpolitiska systemet har på många sätt misslyckats när man avhänder sig den beslutande makten och överlåter till tjänstemännen att ta hand om allt som förefaller svårt och besvärligt. Sällskapens styrelseledamöter måste förstå att man har tagit på sig ett stadgereglerat uppdrag med ett ansvar som inte kan överlåtas till anställda. Framtiden för travsporten ligger inte i att lägga verksamheten i händerna på centralbyråkrater. Vi behöver istället mer lokala initiativ och ett större lokalt engagemang runt de travbanor som fortfarande har tillräckligt med hästar i träning.
Alla valberedningars framgång bedöms utifrån hur deras föreslagna kandidater lyckas i sina uppdrag. Att utses till valberedare är ett av de viktigaste uppdrag som finns i en förening. Särskilt i svåra tider är det viktigt att de hittar ledare som tar steg framåt. ST’s valberedning verkar inte reagera på sina föreslagna kandidaters oförmåga att vända sportens nyckeltal, inte heller det fullmäktige som har valt dem. Den nya halvårsstatistiken visar att styrelsen inte har utnyttjat sitt uppdrags möjligheter, men mer om det i nästa blogg.
Nu väntar vi på en definierad, gemensam målbild utformad av representanter för sällskapen, inte av tjänstemän, som i fasta tal visar vad som behövs och vad som måste göras för att utvecklingen ska vända.