Roten till det onda

Motivationen att hålla tävlingshästar försvagas alltmer. Ryggraden av hästägare har tröttnat. Hästarna är inte för dyra. Tvärtom.  Driftskostnaderna är för stora i förhållande till de intjäningsmöjligheter som erbjuds.

Konsekvensen för våra uppfödare är förödande, vilket kan exemplifieras med att en (1) häst vid Next Generation Sale såldes för över 4 miljoner kronor medan 57 hästar tillsammans kostade motsvarande belopp.

I skenet av att 30 procent av hästarna förblev osålda är haveriet ett obestridligt faktum. Säljaren av dyringen, Lutfi Kolgjini, är starkt kritisk till den av Svensk Travsport (ST) framkallade situationen, vilket framgår av hans krönika i Sulkysport Snart är loppet kört

Stoet Frances Farmer, som köptes för 4.050.000 kr, är naturligtvis inte avsedd för den svenska travsporten. Hon är anmäld till stakes i USA, vilket allt fler av de svenska uppfödarna av naturliga skäl har börjat göra. Det är inte svensk uppfödning som inte levererar. Det är bristen på ekonomisk stimulans till deras kunder hästägarna.

Det framgår av en annan insändare i Sulkysport, signerad av ASVTs generalsekreterare Johan Carlfjord och ordförande Ove Konradsson, Den brutala polariseringen, att det är en avgrund mellan auktionernas toppnummer och de vanliga hästarna.

Den ofyllda rotfyllningen

Som ofta annars inom Svensk Travsport (ST) är förbundet både problemet och dess lösning.  STs och ATGs styrelser vägrar envist att medge att det ouppfyllda pokallöftet är roten till det onda. Löftet som inte hölls avsåg en betydande nivåhöjning av prismedlen redan för 6 år sedan.

Sveket blev sedan startskottet till att hästägarna röstar med fötterna. Uppfödarna kommer inom loppet av fyra år sänka antalet registreringar av nya hästar med ca 40 procent. Dåliga tider och hög inflationstakt har urholkat stenen ytterligare och förtroendet för framtiden visar en starkt nedåtgående spiral.

Förtroende för travsporten är synonymt med förtroendet för våra förtroendevalda. Det var löftet som var tomt, inte pokalen. Skattelättnader fr o m 2019 gav ATG 650 miljoner kronor om året.

Om travsporten ska kunna samla krafterna och återskapa framtidstro heter gödningen prispengar och ett verklighetsanpassat tävlingsprogram.

Tävlingsprogrammet måste i omfattning och innehåll vara säsongsinriktat och anpassas efter hästbestånd och dess demografi. Det skulle skapa kostnadsbesparing såväl i banstruktur som för alla aktiva. 

Med det ouppfyllda pokallöftet i friskt minne låter pratet om en ny långtidsbudget falskare än vatten. Uppfyll i stället det gamla löftet.  Ett förstärkt ägardirektiv, med sportens majoritet i ATGs styrelse, borde förenas med att de personer som redan felnavigerat tar sitt ansvar och inte återkommer som vandrande vålnader.

Den som ser travsportens situation med nyktra ögon förstår varför ST har tvingats pausa frågan om hur banorna ska finansieras i framtiden. Det är ett tydligt underkännande av såväl utredarnas arbete som av  referensgruppens.  Att inte acceptera omfördelning, att ta från den ena och ge till den andra, visar att det fortfarande finns folk med förstånd i och utanför det beslutande rummet.

Stolpskotten i det missade strategimålet

Signaler och symbolvärden har stor betydelse. Därför behöver även nästa feltänk undanröjas. ST vill satsa på att rusta upp banorna, vilket givetvis sticker i ögonen på alla aktiva som vet att A kommer före B i alfabetet, dvs utan hästar/hästägare inga travbanor.

Det senaste i raden av galenskaper är att banorna, genom ATG, ska erbjudas lån om de presenterar ett sunt business case. Genom en pott på 100 miljoner kronor ska banorna stödutfodras även om de saknar tävlingshästar. Kanske kan ATG istället erbjuda lån till dem som vill köpa en unghäst, men inte har pengar i budgeten för inkörning och träning, och som sedan kan återbetalas mot intjänade prispengar i en osäker framtid?

Tanken är lika absurd som om att Svenska Spel skulle låna ut pengar för att byta ut grusbanor till nya gräsytor för fotbollsklubbar som saknar spelare.

Ett missriktat skott i den andra stolpen är STs styrelsebeslut om att öka antalet tävlingsdagar nästa år, trots en ständigt minskande volym av starthästar. ST tror att hälften av antalet hästar i träning kan göra en start till under nästa år.

Avsikten är att på så sätt höja spelvärdet i loppen genom att fler hästar startar. Det är lovvärt, men för att uppfylla spelbolagets optimering tar ST för hög höjd med ett överdimensionerat tävlingsprogram, istället för ett mer verklighetsanpassat, när vi går mot ännu mörkare tider.

Mer energi och handlingskraft

När hästägarna och spelarna mår bra ger det energi och ett ljus i tunneln. Nu finns det i stället en uppenbar risk att ägare och aktiva funderar i helt andra banor. Ska deras hästar  starta en gång till utan någon som helst annan stimulans än ökade kostnader?  Det är bättre och skonsammare, både mot miljön och mot hästar, tränare och personal om de tar en extra tävlingspaus runt jul. Om inte annat för att ladda batterierna inför 2025 och en framtid som bevisligen tömts på all energi.

Relaterade inlägg

Lämna eller leverera, del 1

Vid ST’s möte med sitt Konsortium i samband med derbyhelgen presenterade förbundet ett förslag till tävlingsutbud för 2025. Strategin är att bevara volymen trots ett ...
Läs mer →

Auktionsdjungeln

Under två månader, augusti till oktober, avhålls i år fyra auktioner där det kommer att säljas unghästar, både på plats och online. Därutöver håller Travera ...
Läs mer →

Bondfångarna på fortet

Maria Croon annonserade i sitt senaste VD-brev att nu kommer alla innehavare av STs årskort att kunna gå in gratis på publikplats på alla travbanor ...
Läs mer →

Kostymen är för stor

Det är derbyvecka på Jägersro och ST håller sitt traditionsenliga möte med det som tidigare kallades Förtroenderådet och som nu bytt namn till ST’s Konsortium. ...
Läs mer →

Hur svensk är en travhäst?

Hur svensk är den svenska varmblodiga travhästen egentligen? Det har stormat en hel del kring frågan om uppfödare till hästar födda utomlands ska ha rätt ...
Läs mer →

Tyglad, piskad, älskad

Länsstyrelsen i Skåne har statuerat ett exempel. Problemet med att ifrågasätta rättsskipning i djurskyddsfrågor är att den som invänder ofta betraktas som en potentiell djurmisshandlare, ...
Läs mer →