Länsstyrelsen i Skåne har statuerat ett exempel. Problemet med att ifrågasätta rättsskipning i djurskyddsfrågor är att den som invänder ofta betraktas som en potentiell djurmisshandlare, om inte i handling så i varje fall i tanke. Det är en svår balansakt att på slak lina, utan skyddsnät, ge sig in i den debatten. Försöket är garanterat dödsdömt redan från början och har vissa likheter med vad romanens huvudperson utsätts för i Franz Kafkas Processen.
Det är också dilemmat för Travtränarnas Riksförbund när förbundet uttalar sitt odelade stöd mot det rättsövergrepp som man anser att deras medlem Joakim Löfgren har utsatts för. Djurvänner i alla former ser det som ett missriktat stöd för utövarnas egna sjuka morsor.
Bakgrunden till historien är väl redovisad i både Travronden och Sulkysport. Travronden publicerade hela Länsstyrelsens föreläggande, ”horribelt till sitt innehåll, sin argumentation, med förtäckt hot om djurhållningsförbud, och till sina konsekvenser för hela travsporten om det vinner laga kraft” som TR’s ordförande Jan Halberg uttrycker det i en intervju i Sulkysport.
Kommentarer i sociala media går ofta ut på att travfolket inte har fattat att världen har förändrats. Dopingfall, vanskötta hästar, fula drivningar m m sprids blixtsnabbt via olika media till personer utan hästkunskap, men med stora varma hjärtan för alla djur. Många människor ser med misstänksamhet på hela travsporten. Att det är undantagsfallen som är framsida och ger rubriker, och att det är en i huvudsak ren sport bakom rubrikerna, gör ingen som helst skillnad. Den ”baksidan” har de ingen aning om. De som försöker balansera debatten beskylls omedelbart för att blunda för missförhållanden.
Drivningsmotståndarna inom våra egna led har en egen ingång i debatten. “- Slutar vi inte spöa våra hästar kommer samhället förbjuda oss att tävla med dem.” För dem är inte enbart djurens välfärd i fokus utan där framkommer istället en bakomliggande oro för hela sportens överlevnad och risken för sin egen försörjning.
Djurskyddet och samhällspolitiken
Även med ett starkt fäste av djurrättsföreträdare i de samhällspolitiska leden har staten stora skatteintäkter från spel på hästar. Vårt centralförbunds framgångar med att hålla tävlingarna igång under pandemin har uppskattats, men det är ingen vild gissning att vi hade förhindrats till det om det inte hade varit för att det låg i ATGs och statens intresse att köra på. Därmed inte sagt att djurens rätt inte skulle kunna bli en valfråga. Många hinder ska dock passeras, inte minst foderleverantören LRFs och hela bondekooperationens politiska lobbyverksamhet. Det finns alltför starka motkrafter, med stora ekonomiska intressen inom all hästsport, för att det scenariot enkelt ska kunna förvandlas till verklighet.
Attitydförändringar
Travsportens hotade överlevnad ligger därför på ett helt annat plan bortom politikers och samhällets beslut. Forna tiders liv på landet, där familjen födde upp kalkoner och smågrisar för att sedan äta dem, är ingen nostalgisk dröm för moderna tiders stadsbor, mera en mardröm. Allt fler är vegetarianer. Den som har försökt föra en diskussion med en djurrättsaktivist kommer snart, i 9 fall av 10, befinna sig både inmålad i sitt eget hörn och uppsnurrad kring en skampåle. Alla försök att försvara utrustning som selar, bett och inte minst spön, hur djurvänligt utformade och motiverade de än är, leder till en förlorad självbild av att vara en god människa som behandlar djur väl. All mänsklig godhet är förbehållen djurens självutnämnda skyddshelgon, medan det grymma hästfolket personifierar djävulens utsända här på jorden.
Det är inte helt lätt att veta vad djurrättskämparna vill. Ska vi bara äga våra hästar utan att använda dem? Det handlar om värderingar och attityder till vad som anses djurvänligt. Vill vi rekrytera nya till sporten har vi ett problem. Få vill förknippas med en sport som ger en djurmisshandlarstämpel i pannan.
Nya drivningsregler och nolltolerans
ST gör ett försök att bättra på sportens anseende med nyskrivna regler för hur körspön får användas från 1 januari 2022. Om det sedan räcker är tveksamt. De allra mest rättrogna djurrättsextremisterna kommer inte att nöja sig med det.
ST förordar nolltolerans när det gäller märken på hästar. Det gäller även märken som ingen har sett hur de har uppkommit, som påstås vara fallet med Löfgrens häst, men likväl finns där.
För Länsstyrelsen i Skåne förefaller det ointressant om hur, av vad och med vilken kraft märkena har uppkommit. Det knäcker våra sportsliga utövare mentalt när de, precis som romanens Josef K, anklagas och döms för brott de inte förstår att de har begått. Givet är att alla som håller hästar måste ta hand om och värna dem på bästa sätt, men ska det ske på bekostnad av att vi psykiskt misshandlar och stigmatiserar oskyldiga människor i den “Processen”?
Som hästägare vill jag inte se min häst komma tillbaks efter ett lopp med spöränder i skinnet. Samtidigt kan jag säga att det hittills aldrig har hänt mig personligen och jag hoppas att slippa det även i framtiden. Det betyder förstås inte att det inte händer andra. Det är inte en dag för tidigt att reglementet är under omarbetning för ett förbättrat djurskydd. Vi måste kunna visa den kritiska omvärlden vilka villkor som gäller för att skydda hästar som deltar i travtävlingar. Fusk och allt annat ont ska med ont fördrivas, och den som väljer att blunda för missförhållanden är lika medskyldig till reglementesbrott som den som utför handlingen. MEN! Ett stort MEN! ST’s uppgift är inte bara att skydda hästarna från att fara illa. Även utövarna av sporten måste kunna känna tryggheten av att ha sitt centralförbund i ryggen, både när hela sporten, men även enskilda individer, utsätts för angrepp från ”främmande makt”, dvs Länsstyrelsen i Skåne i aktuellt fall.
Människooffer på hästvälfärdens altare
Bevisat skyldiga förövare ska bestraffas, ingen tvekan om det, men det måste ske under vedertagna rättsliga och rättssäkra förhållanden. Det är ingen myndighets uppgift att statuera exempel, hitta på nya kreativa bestraffningsmetoder, eller som det också påstås, att agera i syfte att skapa en debatt. Vi måste värna våra hästar, men vi måste också värna de aktiva från psykisk misshandel och rättsövergrepp i den heliga hästvälfärdens namn.
Det är absolut en knepig balansgång att debattera djurskydd. När VD Maria Croon duckar för de ruttna tomater som flyger omkring i debatten må det vara begripligt. Samtidigt kan förbundet inte bara fega ur och lämna de aktiva i sticket. Ett centralförbund som inte finns för sina egna, och står upp för dem när situationen kräver det, kan vi lika gärna vara utan. Länsstyrelsens beslut om förbud att medföra spö i travlopp blir i praktiken en näringsbegränsning för Joakim Löfgren som kusk. Tävlingsreglementet kräver inte att spö ska användas, men enligt tillämpningsanvisningen är utgångspunkten att körspö används för normal sport- och spelsäkerhet. Beslutet krockar med tillämpningen av travsportens eget regelverk och centralförbundet borde rimligtvis kräva att beslutet återkallas. Löfgren bestraffas dessutom två gånger för samma händelse.