I dagarna fick vi veta att Skattemyndigheten håller på med en omarbetning av sitt regelverk om hur moms ska hanteras för tävlingsverksamhet med travhästar. Myndigheten förlorade första ronden när domstolen fastställde att 500-kronan, som betalas till alla oplacerade, skulle betraktas som betalning för en tjänst och tävlingsverksamheten betraktas som näring. Travhästägaren kunde fortsätta med sin momsredovisning som tidigare. Nu kommer verket igen med förnyade krafter och en annan slagvinkel.
Vad Skattemyndigheten helt uppenbart är ute efter är alla hästägare som går med förlust år ut och år in. Man menar att det saknas ett vinstsyfte. De senaste åren har många, såväl uppfödare och ägare till hästar i proffs- som amatörträning, nekats momsregistrering med just det argumentet. Hästägare med hästar i proffsträning har däremot ansetts ha ett vinstsyfte och därmed kunnat kvitta in- och utgående moms. Det har i de flesta fall inneburit att hästägarna har fått tillbaks ett belopp varje år eftersom flertalet hästar kostar mer än vad de tjänar i prispengar.
EU har fastslagit att prispengar i sporttävlingar inte ska betraktas som betalning för en tjänst, eftersom det är just tävling och inkomsten är osäker. Det löste ST med att betala ut ett fast belopp till alla hästar som startar i travlopp. Skattemyndigheten menar att det är en krystad konstruktion och ett försök att runda skattelagstiftningen.
Ett delat intresse
Det är svårt för en ärlig människa att inte nicka bifall till den tolkningen. Travsporten har ett givet egenintresse av att kunna fortsätta fungera som näringsverksamhet. En kostnadsökning på 25 procent för alla utgifter är ett dråpslag mot hela branschen, som redan har stora rekryteringsproblem vad gäller finansiärer av tävlingshästar. Svenska staten borde rimligen dela det intresset då den har stora inkomster på spelet. För att karusellen ska fortsätta att snurra krävs att det finns hästägare som är villiga att tillhandahålla spelobjekt.
Det vet politikerna också, i varje fall de som var aktiva i politiken när rikstoton infördes och vi fick V75 (V65). De höga prispotterna skulle möjliggöra för hästägarkollektivet att få en vettig kostnadstäckning, om inte för alla utgifter, så åtminstone till hälften. Den planen fungerade till en början och sporten fick många nya hästar och hästägare. När Sverige fick sin skatteomläggning i början av 90-talet betraktades tävlingar med hästar redan som näringsverksamhet. Moms infördes på prispengar. Samtidigt kunde det yrkas på återbetalning av moms för utgifter. En omedelbar likviditetsbelastning med 25 procent blev följden, men det var samtidigt en kostnad som delvis återbetalades för de utgifter som eventuellt översteg inkomsterna. En positiv bieffekt var att en tidigare till stor del svart ekonomi omvandlades till en vit, vilket blev bra för alla i branschen. Stallpersonalen fick trygga anställningar med pension och sjukersättning, men också att alla underentreprenörer började fakturera sina tjänster plus moms. Samma effekt uppnåddes med RUT och ROT.
Vitt blir svart
Det var då det, när en hästägare hade en vettig kostnadstäckning. Vad som händer nu är att den ena statliga handen motarbetas av den andra. En vit bransch motas tillbaks till skymningslandet. Skatteverket är en statlig myndighet och har ett regelverk att förhålla sig till, inte bara svenska, utan även EU’s regler. Det gäller naturligtvis även för finansdepartementets politiker, särskilt i ett lydigt land som Sverige, där våra politiker inte i onödan utsätter sig för risken att hamna i EU-domstolen. Att korrekt följa regelverk synes viktigare än de fatala konsekvenser ny tillämpning kan medföra för en hel bransch. Olika statliga intressen anpassar sitt förhållningssätt till sina uppdrag. Det ser vi inte minst genom att det sitter statliga ledamöter i bolag som ATG och Svenska Spel.
Sporten måste bli lönsam
Nu kommer ST att tillsammans med sportens olika intressegrupper försöka påverka Skattemyndigheten i en riktning som gynnar näringen och branschen. Det är möjligt att de lyckas. Alla lopp ska köras, som det heter, och trav är trav, men oddsen är dåliga. Den ärliga människan som omnämndes tidigare i texten ser bara en lösning på dilemmat. Sporten måste frigöra medel för att väsentligt kunna höja prismedelsnivåerna och ge hästägarkollektivet en rimlig chans att redovisa ett sunt näringsintresse. Det skulle i varje fall ge Skattemyndigheten bättre motivation att återuppta sitt positiva samarbete med sporten.
Det borde finnas ett gemensamt sportsligt och statligt intresse för att alla miljoner som betalas ut som prismedel fortsätter att generera beskattningsbara medel, inte bara det belopp som ”startpengen” står för. Den omnämnda ärliga människan tycker att ett rimligt krav på en näring är att den faktiskt bidrar med “näring”. Målet för travsporten måste vara att utöka kretsen av lönsamma företag rejält.
Brister i styrning och ledning av sportens ekonomi har målat in oss i det här hörnet. En genomgripande förändring är av nöden. Prismedlen har alltid varit en överlevnadsfråga, men mer nu än någonsin. En lönsam näring är en förutsättning för sportens positiva utveckling. Travsportens strutspolitik är den direkta orsaken till Skattemyndighetens hantering och helt begriplig sett ur ett övergripande skatte- och samhällsperspektiv.