Den moderna svenska travsporten har ca 100 år på nacken. De flesta travbanor har anlagts av lokala eldsjälar. Det var ofta bönder och åkare som tävlade med varann om vilka som hade den bästa och snabbaste hästen, men också köpmän, grosshandlare och andra bättre bemedlade som på den tiden till vardags ägde egna hästar som transportmedel.
Svensk travhistoria
Från början plogades banor på isarna, men tävlingslusten och behovet av att kunna tävla året runt blev drivkraften till att bygga banor på land. De lokala travsällskap som bildades köpte markområden som var lämpliga för ändamålet vilket till början finansierades med privata medel. Det fanns inga spelbolag på den tiden som kunde bidra till att finansiera anläggningar. Totolisatorspel legaliserades för att travsällskapen behövde pengar till driftskostnader, samtidigt som det innebar skatteintäkter till staten. Travtävlingar var ett lokalt folknöje och allt totospel skedde vid banan.
Det var hästägarnas stolthet över sina fina hästar, och deras önskan att tävla med dem, som byggde upp travsporten i vårt avlånga land. När samhället sedan ”avhästades” försvann incitamentet för de ursprungliga banbyggarna att hålla egna hästar. Travintresset levde fortfarande, men få ville/kunde betala vad det kostade att äga hästarna. Känns problemet igen?
Det statliga samarbetet
Rikstoton bildades 1974 i samarbete mellan sporten och staten, var på ATG grundades. Genom ordentliga prispotter skulle spelet ge hästägarna som kollektiv god kompensation för statens skatteintäkter. Rikstoton blev både för staten och för travsporten under många år en trygg och säker sedelpress. Genom sin monopolställning var ATG en skyddad verkstad.
Någonstans gick det ändå snett. I den trygga förvissningen om att det alltid skulle strömma in nya pengar var vi oförberedda. Spelbolaget ATG var plötsligt inte längre samma outsinliga kassako som det hade varit. Sportens ledning letade efter utvägar. Vad krävde den nya tiden? TV förväntades bli travsportens räddning.
Avfolkningen av banorna
Dessvärre lockade TV inte mer publik till travbanorna. I stället stannade den oberäkneliga travpubliken kvar hemma i TV-sofforna. Den ena spelprodukten efter den andra lanserades, anpassad till TV-publiken, och spel lämnades in i ATG-butiker eller via nätet. I samma takt som banorna avfolkades förlorade prispengarna i värde. De höjdes inte i takt med kostnadsökningarna. I samma takt som banorna avfolkades blev stallbackarna avfolkade på hästägare då allt färre vill/kan betala vad det kostar att äga hästarna. Historien går igen från 70-talet.
Guldrush
Nu 2020 redovisar spelbolaget ATG nya omsättningsrekord varje år. Svenska folket spelar som aldrig förr. Situationen är alltså inte exakt densamma som innan ATG grundades. Det pumpas fortfarande in spelmiljarder varje år, som först silas genom ATG. I och med spelomregleringen har ATG utvecklat nätspel på andra sporter och casinospel, men är samtidigt utsatt för konkurrens från andra spelbolag. Travsporten har inte lyckats (önskat?), skapa nya avtal och intäkter från andra spelbolag än det egenägda, till del beroende på en märklig affärsstrategi med ensidigt dikterade villkor. Den nödvändiga skilsmässan mellan koncernmodern ST och ATG har finansierats genom kraftigt höjd belåning, i sin tur orsakad av en omöjlig pokalöverenskommelse.
När Staten och ST/ATGs administration har plockat ut de stora guldklimparna blir det bara ett stoftmoln kvar till sportens utövare. Det saknas absolut inte intäkter från ATGs hästspel, men de hamnar inte där det från början var tänkt att de skulle hamna. Det finns ett systemfel och det måste identifieras och åtgärdas.
En travsport på obestånd
Det har sedan förra året diskuterats att ST genom sitt aktiebolag ST AB, ska ta över rätten att förfoga över och förvalta travbanornas tillgångar. Observera att det är samma tillgångar som från början byggdes upp av lokala initiativtagare och vars arv fortfarande ägs och förvaltas av samma travsällskap som bildades av forna tiders eldsjälar.
ATG har under tiden 2014 – 2019, en intäktsökning på ca 25 procent. Samtidigt har ATG en kostnadsökning på över 135 procent!!! Sporten har under samma period plåstrat om såret genom att frysa höjningen av prispengar och i år dessutom lagt ett stödbandage i form av ett sparpaket. Trots det har ST nu ett underskott på 500 – 750 miljoner kronor. Travsporten är med andra ord på obestånd, vilket i en privat näring ofta innebär likvidation eller t o m konkurs.
I det perspektivet är det inte svårt alls att förstå att ST vill ha tillgång till banornas samlade rikedomar för att kunna täcka upp underskottet. Men kan/vill travsällskapen verkligen riskera fädernas arv för att täcka centralförbundets skulder? Vore det inte ett bättre drag att likvidera ST för att travsporten sedan ska kunna börja om med ett sunt och resultatinriktat företagande, och där travbanorna fortsätter att disponera över och förvalta sina egna tillgångar?
Finns det något travsällskap som accepterar att deras fasta värden används som riskkapital? ST’s ledning har inte hittills visat prov på någon större finansiell duglighet. Kan ST verkligen tillåtas såga av den gren som sporten vilar på genom att sänka prispengar och samtidigt pantsätta vissa banors tillgångar.
Slukhålet
Det är utan tvivel så att det finns ett slukhål i ATGs finanser. I samband med spelomregleringen borde skilsmässan från staten ha kommit allra först. Avtalet mellan travsporten och staten borde utgå från nutidens förutsättningar, och framför allt utifrån travsportens nyckeltal. Hög omsättning saknar värde om det inte ger ett gott rörelseresultat. Grenen som spelet vilar på har trimmats så till den grad att antalet hästar är för få för att trygga alla banors verksamhet. Särskilt viktigt är nyrekrytering av hästägare, som är avgörande för om travsporten ska ha någon framtid alls.
Tillbaka till framtiden
Det finns en allmän uppfattning inom sporten att något nytt med nödvändighet måste ske för att sulkyhjulen ska börja snurra åt rätt håll igen. Det finns många idéer och förslag, men den bärande bjälken är alltid hästägarna. Hästägarnas inflytande inom travsällskapen och sportens olika bolag måste öka för att säkerställa kontroll över sportens intäkter och kostnader. Förra veckan har Åby Hästägarförening därför skickat ut ett diskussionsunderlag till alla travsällskaps styrelser om hur svensk travsport skulle kunna organiseras. Där hittar vi bl a detta förslag till ny organisationsmodell för sporten. Hästägarna grundande svensk travsport och är en förutsättning för sportens framtid.
Vi började inte med travsport för att skapa administrativa centra, underhålla TV-publik, fylla upp statskassan, berika foderleverantörer eller för att rekrytera hundratals tjänstemän. Det är bieffekter under resans gång. Vi hästägare började för vår egen skull, för att vi älskar hästar och för att det är roligt att tävla. För att travsport är vår passion. För att finansiera träning och startkostnader för hästarna, måste vi ha hjälp av en hög kostnadstäckning från spelet. Det måste vara travsportens allra högsta prioritet.
Det finns pengar i systemet, men de har kommit på villovägar. Istället för att fortsätta centralisera måste travsällskapen, som travbanornas ägare, återta beslutsrätten över sin egen sport.. Låt oss låna mottot från Vasaloppet och “vandra i fäders spår för framtids segrar”. Låt oss börja rekonstruktionen av sporten utifrån hästarna och hästägarna enligt principen ”gräv där du står”, där vi har vårt djupa rotfäste, vid våra hemmabanor.