Bidrag eller bistånd

Det finns anledning att befara att det inriktningsbeslut som fattas kommer att sända helt fel signaler. Förvånande nog förefaller frågan om banornas framtida finansiering stå högre upp på agendan än hela travsportens utveckling och vad som behöver göras för att säkerställa framtida rekrytering av hästar och hästägare.

I skenet av ett förmodat tapp på 15 procent av registrerade fölungar, och att årets betäckningsstatistik är sämre än så, borde en klok ST-styrelse föreslå återremiss av Denningers och Almgrens utredning. I allt väsentligt cementerar den gamla brister och riskerar att söndra banorna istället för att samla dem.

Förslag om brandskattning

Utredarna Denninger/Almgrens förslag innebär omfördelning istället för nytillskott om hur banornas finansiering ska ordnas fr o m 2026. Något nytänk utanför boxen har inte skett. Utredarna har inte lagt tillräcklig kraft på den inte helt oviktiga frågan om vad boxen ska fyllas med.

Utredningen innehåller tre alternativa förslag, där alla i princip utgår från att storstadsbanorna ska förlora medel till övriga banor. Den bärande bjälken är att Solvalla tappar 8 miljoner -netto – i centrala medel per år och Åby 4 miljoner. Jägersro och Bergsåker tappar “bara” en miljon vardera och framstår i sammanhanget som vinnare.

Det duger inte med en ordning som går ut på att spela svälta räv med de banor som fortfarande bidrar med hästar, hästägare, och emellanåt publik.

Sporten behöver nytillskott

Sportens alla hörn, inte bara banorna, skriker efter nytillskott. Våra tränare och uppfödares näringsverksamheter befinner sig i kris, eftersom bredden av hästägare under många år har röstat med fötterna. Utredningsförslaget blir obsolet innan det hunnit träda i kraft.

Ett motförslag är att införa en prisersättningsfond, som kompliment till alla basbidrag. 50 miljoner kronor av prismedelsersättningen till banorna placeras i en central rörlig ersättningsmodell för att fördubbla värdet av banornas egna tecknade lokala sponsoravtal. Alla banor kan på lika villkor söka finansiellt stöd för att stärka prismedlen vid den egna banan.

Det blir ett lokalt sunt ”business case” som i huvudsak bidrar till att stärka det lokala initiativet och som samlar alla konstruktiva krafter vid den egna banan. Det är nödvändigt att skapa incitament och engagemang där banorna själva bidrar till sin egen och hästägarnas finansiering.

Det finns mängder med exempel på hur sponsorverksamhet lagt grunden till travsportens framgångar. De klassiska unghästloppen i regi Solvalla, Jägersro, Åby och Bergsåker kompletteras av initiativ från Axevalla, Färjestad, Gävle, Örebro, Romme, Sundbyholm etc. Även utanför detta finns det både riksomfattande (E3, Breeders Course) och lokala initiativ, som syftar till att stimulera tävlandet kring den egna banan. När spelets pengar inte räcker till krävs andra grepp för att finansiera banornas verksamhet. Endast fantasin sätter gränser.

Banor som visar ”säljförmåga” av verksamhet och varumärke kan direkt omsätta det till medel som går till de tävlande. Styrelse/ledning, och alla som är aktiva runt banan, stimuleras till att efter förmåga, engagemang och intresse skapa egengenererade prismedel.

Utredningens brister

Att premiera rekryteringen av nya hästar och hästägare borde vara det självklara uppdraget för varje travbana, varken mer eller mindre. Det är helt avgörande för överlevnaden för deras tränarkår och regionens uppfödare, och i förlängningen, banans berättigande.

Den röda tråden för utredarna är att fortsätta att premiera banor med startande hästar och startande hästägare, oavsett hur långt, och från vilka andra banor/grannländer dessa har rest, eller hur populationen av hästar är sammansatt kring hemmabanan.

Att premiera antal startande per lopp och tävlingsdag är inte fel, men vad som främst måste premieras är det flöde som fyller på och håller trycket i vattenslangen. Det är meningslöst att öppna kranen till en brunn som är på god väg att sina.

Frågan om hur hästägarna ska stimuleras till att köpa unghästar har lämnats obesvarad. Frågan är obesvarad även i STs styrelse, vars strategi för nästa år är att begära fler starter av den ena halvan av den hästpopulation som är i träning. Man lämnar även frågan om förbättrad ekonomi för hästägarna obesvarad. Vi har redan ett tävlingsprogram där ett ständigt minskande antal hästar förväntas fylla det genom fler starter, vilket som konsekvens bara kan innebära ett ökat resande och med ökade kostnader för hästägarna. Utredarna föreslår inte heller något om hur banorna kan premieras för att utveckla spelet kring sin egen bana.

Om Konsortiets deltagare känner något som helst ansvar för travsportens framtid måste utredningen återremitteras, även om det bästa är att den omedelbart förpassas till det runda arkivet.

Storstadens betydelse

Mellan 36 – 40 procent av landets yngre hästar tillhör storstadsbanornas regioner, såväl inom uppfödning, träning som ägande. Det spelas mest i storstäderna. Det är inget märkligt, då det följer befolkningsunderlaget. Det som är märkligt är att fördelningen av ATGs avkastning inte följer banornas bidrag till spel och hästar. Istället görs landsbygdspolitik av travsporten.

Travsporten ska absolut handla om ”hästen i centrum” och hästvälfärd, men också om ”hästägaren i centrum”. Dagens hästägare återfinns numera ofta i större städer och tätorter och äger hästar i proffsträning. Travsportens beslutsfattare måste utgå från den nya urbana verkligheten.

I veckan delade Carl-Henric Svanberg, tidigare styrelseordförande för AB Volvo, BP, samt VD och koncernchef för Ericsson och Assa Abloy, med sig av sina tankar om ledarskap och teamwork.

”VD ska se fram emot nästa styrelsemöte. Hon/han ska komma ut från styrelsemötet med mer energi än när hon/han klev in. VD ska inte inte heller känna sig nervös att prata om risker, risker finns ju överallt. VD och styrelsen ska vara ett lag tillsammans.”

Finns det teamwork mellan de federativa krafterna när de träffas i Malmö?