Frågan om att stänga lopp i lägre klasser, till förmån för svenskfödda eller svensktränade hästar, har poppat upp lite här och där i media den senaste tiden. Vi har sett att Jörgen Westholm och Kari Lähdekorpi uttalat sig om en sådan nyordning. I debatten jämförs det ofta med Frankrike.
Låt oss reda ut hur prispengarna över tid har fördelats i dessa avseenden. (Källa: Svensk Travsports Årsrapport 2023 med historiska siffror fr o m 2015)
Vi kan se att siffrorna ligger förhållandevis lika. De varken har ökat eller minskat nämnvärt sedan 2015. Är de utländska gästerna verkligen ett problem som kräver åtgärd?
Det som istället borde fånga läsarens uppmärksamhet är kallblodssporten. ST registrerade färre än 400 svenskfödda föl förra året, och Norges travsport är i fritt fall. En stor del av kallblodens prispengar försvinner utomlands därför att den begränsade kallblodssporten ger både svenska och norska kallblodshästar rätt att delta i klassiska insatslopp i både Sverige och Norge.
Inga fler återvändsgränder – premiera näringen
Kallblodsrasens krympande siffror oroar naturligtvis och det är lätt att inse vilka utmaningar även varmbloden står inför. Siffrorna skriker att det behövs nytillskott av prismedel inte omfördelning, då ekonomin är det främsta styrmedlet för att rekrytera nya ägare och hästar till sporten.
Hästbristen bland varmbloden eskalerar. Den negativa spiral som i princip halverat antalet hästägare kommer, inom tre – fyra år, att halvera antalet unghästar som registreras och tränas i Sverige.
Amatörerna är sedan länge inne på sina sista hästar. Näringen saknar efterfrågan på sina varor och tjänster och då måste rätt prioriteringar göras. Det sista vi behöver är att ödsla kraft, energi och pengar på villfarelser och skenlösningar.
Sporten måste absolut hitta framkomliga vägar för att premiera proffstränarna och underlätta deras rekrytering av externa kunder. Nya förslag och ideer är välkomna, men måste alltid analyseras. Sporten har inte råd att köra in i fler återvändsgränder. Nedgången i antal ansökningar för att registrera årets avkommor, nu efter vecka 30, visar ett minus med 17,6 procent, dvs långt sämre än vad STs VD Maria Croon bedömde förra året.
Det finns en viktig kontrollfråga som alltid bör ställas inför nya förslag och beslut. Kommer den föreslagna åtgärden råda bot på ägar- och hästbristen? Om det inte går att svara ”ja” är åtgärden endast kosmetisk och löser inte de problem vi har i grunden.
Svenska och franska äpplen
I sammanhanget måste vi belysa jämförelsen med Frankrike. Det finns en väsentlig skillnad mellan den amatörtränade och den proffstränade hästens startfrekvens och vilken betydelse det har för travsportens utveckling. De proffstränade hästarna startar när de är i form, och har lopp, medan de amatörtränade har ännu en faktor att ta hänsyn till, amatörtränarens tidsbrist. Om vi ska jämföra svenska äpplen med franska äpplen måste de jämföras på rätt sätt. Notera att mer än 98 procent av hästarna i träning i Frankrike är i proffsträning! Det är en del av förklaringen till den franska sportens framgång, såväl i aveln som på tävlingsbanan.
Det franska förbundet stängde aveln den 14 juli och blott 9 dagar senare är redovisningen klar. Imponerande effektivt! Den visar en blygsam nedgång om 0,9 procent av betäckta ston. Antalet avelshingstar visar en stor bredd, där 36 av 352 får full bok (100 ston), samtidigt som de exporterar också till övriga världen. Hälften av hingstarna får över 20 ston. Om något ska stängas i Sverige är det avelshingstarnas möjlighet att betäcka fler än 100 inhemska ston om vi inte vill att nästa generations avelsdjur ska möta sig själva i stalldörren.
De ekonomiska villkoren har sedan flera år i allt väsentlig förbättrats för hästägarna i Frankrike och därmed spillt över på uppfödarna, med förbättrad ekonomi som en naturlig konsekvens även för dem. Det är vad som idag har skapat en fransk travsport i harmonisk balans med stort avelsframsteg. Det är inte för att de har fler stängda lopp än andra travländer.
För att det svenska tävlingssystemet ska rekrytera igen duger det inte med omfördelning av prismedel, eller ökad protektionism, eftersom volymerna är för små för att tillåta det. Vad som krävs är expansion för att skapa framtidstro. Bjud istället in fler gästhästar när våra egna inte räcker till. Fulla startfält upprätthåller spelintresset. Statistiken visar att det inte är de utländska gästerna som har skjutit rekryteringen i sank. Det är den halverade kostnadstäckningen i Sverige som stryper efterfrågan och dödar framtidstron.
Ny politik och nytt ledarskap
Bättre kostnadstäckning kräver en helt annan lösning än stängda lopp, dvs en ny prismedelspolitik. Både Kari och Jörgen har rätt om en sak: det är bråttom nu.
Det räcker inte med att försöka ta kontroll över ATG. Sportfrågorna ska kontrolleras av dem som äger dem, dvs sällskapen, och ST befrias från sin administrativa överbelastning.
Det obefintliga och osynliga ledarskapet inom travsällskap och förbund måste ersättas. Beslutsimpotensen måste botas om sporten ska kunna återskapa framtidstro.
När dugliga ledningsgestalter i frustration lämnar sina befattningar väcker det frågan om det verkligen är rätt personer som vi mister. Kanske det är personer ”en trappa upp” som ska lämna? Visionärer och kloka förtroendevalda inom alla rörelser ser inte sina förtroendeuppdrag främst som en trampolin för att gynna den personliga yrkesmässiga karriären. Nedmonteringen kan inte tillåtas att fortsätta. Skyndsamhet mot regionala satsningar och samarbeten är nödvändiga, och det utan att sällskapen väntar på centrala direktiv, som leder till ingenstans.
ST är en medlemsorganisation. Förbundet ska återgå till att vara en serviceorganisation för sina medlemmar. Sällskapen har uppdraget och det övergripandet ansvaret för rekrytering av tränare, hästar och hästägare och kan inte skjuta över sitt ansvar på andra.