ATG har under fyra år – fem år, med detta år inkluderat – erhållit över 3 miljarder i skattelättnad. Trots det klarar ST och ATG inte att ge sporten 200 miljoner för att kompensera för årets inflation.
Vi tvingas konstatera att varken travsällskapen eller centralförbundet ST klarar av sitt styrande uppdrag. Travsporten har körts i diket. När hästägarna nu lämnar upphör travbanornas ändamål med att arrangera travtävlingar. Hur länge kommer sällskapen välja styrelser för Svensk Travsport, som varken förmår att hantera sportens uppdrag, än mindre klarar av att lämna tydliga ägardirektiv till ATG?
Rekryteringen av nya hästägare håller långt ifrån samma takt som de som faller ifrån. Utöver ekonomiska förutsättningar utgör ett nödvändigt incitament för att att bli hästägare en närkontakt med hästar och en positiv upplevelse av besök på våra travbanor. TV-skärmar kan förmedla spänning och tjusning. För att rekrytera nya hästägare, utövare, uppfödare, och som en konsekvens en regelbundet återkommande travpublik, krävs att det skapas en längtan efter den där extraordinära känslan som bara gemenskapen runt hästarna kan åstadkomma.
Omsättningssiffrorna för spelet visar att de är på väg nedåt. ATG räddades tillfälligt av pandemin, men nu är den bistra verkligheten ikapp och mer brutal än någonsin. Travsporten är på obestånd i många av landets olika hörn påhejat av en inflation som skapar frågor om hästägandet verkligen kan motiveras som trovärdigt och hållbart.
Samhällsekonomin kan travsporten inte göra mycket åt. Tränarna betalar dryga elräkningar precis som resten av befolkningen. I valet mellan att betala elräkningen på 20.000 kr, och en träningsavgift på samma belopp, kommer ST’s räkningar att bli de första som måste bort.
Genomlysning
Det är tvunget att vi får en öppen och transparent genomlysning av det egna spelbolaget ATG och av hela travsportens struktur. Man skulle kunna förledas att tro att det saknas kunskap om orsak och verkan, för det kan knappast vara ovilja. Mest sannolikt handlar det om oförmåga. Den sedan länge förutsedda bristen på hästar emanerar ur en brist på köpare av travhästar och ger som en konsekvens färre uppfödare och färre födda hästar. Det var ren matematik att räkna ut redan för tolv år sedan. Trots det har inga andra åtgärder vidtagits förutom att strypa prismedelsutvecklingen. Varje gång det börjat sina i de centrala kassorna har det varit hästägarna, och med dem en stor del av tränarkåren, som tvingats suga på ramarna medan ATG nyanställer.
I väntan på smällen
Om behöver vi inte fundera på. Det är en fråga om när ett flertal banor tvingas stänga och låsa. Travsportens intäkter viker med spelomsättningen. Hur länge dröjer det nu innan ST tillkännager att budgetförslaget för 2023, med 60 miljoner i kronor i obalans, inte längre håller?
Banornas driftsanslag räcker inte till för att sköta den egna verksamheten. Den VD som anställdes av Umåker, efter ST’s nuvarande sportchef, tilldelades en vanskött ekonomi, vilket lett till att banan inte kan hålla alla träningsslingor eller publika anläggningar i gång. Stallens elräkningar skjuter ledningen panikartat vidare till hyresgästerna.
Halmstads ekonomi är i underskott, trots att man flyttat mer än 2 miljoner kronor av prismedlen till att täcka verksamhetens kostnader. Halmstads tidigare VD misslyckades med publikrekryteringen, men ska nu genom centrala medel locka publik till sommartravet.
Med Solvallas ambition att leva upp till status som nationalarena har banans egna B-tränare kommit i kläm genom sämre startmöjligheter på hemmabanan.
De banor som förmår att samverka med närliggande banor kan ha en chans att överleva. Banorna måste ta egna initiativ till denna samverkan även om de “tacksamt” skyfflar över allt fler av sina egna arbetsuppgifter på centralförbundet. Passivitet och handlingsoförmåga har lett till att banorna inte längre klarar av att leva upp till sina ändamål. Att arrangera travtävlingar är prioritet. På vägen dit har det alltid varit banornas ansvar att rekrytera tränare, hästar, ägare, uppfödare och publik, vilket sedan i förlängningen bidrar till spelets utveckling.
Istället har tjänstemännen på sekretariaten, i samförstånd med ST’s ledning, drivit fram en starkt ökad centralisering och paketerat in egna centrala anställningar. Allt mer av den kompetens och kundkännedom som enligt tradition alltid har funnits på sekretariaten har försvunnit.
Hela travsportens ursprungliga demokratiska bygge är inte långt från kollaps när
- en valberedning i ett sällskap utgörs av anställda tjänstemän
- konsortiets väsentliga frågor drivs av tjänstemän
- medvetna stadgebrott accepteras utan medlemmarnas protester
- sportens eget regelverk inte efterlevs, som t ex att tillåta tävlingar utan säkerhetsspår
Vem är travsporten till för?
Travsporten finns för sina utövare och sin publik. Saknas utövare, hästar och publik behövs varken travbanor eller någon stor tjänsteorganisaton. Den har inte tillkommit för att sysselsätta tjänstemän. Den har tillkommit för att samordna reglemente, service till sällskapen och hantera viss delegation från Jordbruksverket, som till stor del rör djurskyddsfrågor.
Strävan efter inflytande och möjlig påverkan leder lätt fel när ledarna sitter på så många olika stolar att de inte längre minns sitt ursprungliga uppdrag. Vi läser att TR skjuter upp ett möte för att avvakta resultat av samtal mellan ST’s ordförande och finansmarknadsministern. Ska tränarna vänta på att regeringskansliet Rosenbad ska lösa travsportens interna problem väntar de förgäves.
Sällskapens ägardirektiv förefaller obefintliga såväl till förbundet som till ATG. Ska STs styrelse fungera som travsportens dirigent måste dirigenten läsa noter och uppfatta skillnaden mellan dur och moll. Den tondöve dirigenten står med ryggen mot orkestern och spanar efter den försvunna publiken. Musiken har tystnat för att travsporten är körd rakt ner i orkesterdiket.
Glöm inte historien
De tänkte inte fel de åkare och bönder, gamla tiders hästägare, som bildade lokala travsällskap, plogade isar och etablerade de första permanenta banorna. De ägde och tog ansvar för sina egna banor. Det handlade om driftiga entreprenörer som aldrig hade hört talas om centrala bidrag. Det är den moderna administrationens byråkratiska och historielösa feltänk som gör att travsportens nutida entreprenörer – hästägare, tränare, uppfödare – nu tillsammans med publiken – röstar med fötterna och lämnar travsportens arenor.
Dags att balansera om
Det är inte fel att lära av andra och snegla på travsporten i Frankrike och USA. De har lyckats där Sverige trots marknadsanpassning och tänkt spelomreglering bevisligen har misslyckats. Samarbetet med svenska staten under monopolets tid var ett framgångskoncept. Tiderna förändras och nu är det en börda. Till skillnad mot svenska staten har varken Macron, Trump eller Biden haft egna kladdiga fingrar i syltburken.
Trots tunga boots och filtsulor är obalansen i travsporten uppenbar. Nedmonteringen pågår från norr till söder, men utvecklingen i Frankrike och USA visar att den inte är omöjlig att stoppa. Osynlighet och beslutsimpotens bland de styrande är det sista travsporten behöver. Förändring måste ske ur utövarnas perspektiv. Frågan om vem som är till för vem borde inte vara svår att besvara. Inte heller i vilken ordning saker måste ske.
Medlemmarna i travsällskapen har två val
antingen
att tillsammans ta ett fast grepp om den egna sporten och snabbt utreda och upprätta en gemensam” katastrofplan” som det sedan blir centralförbundets uppdrag att genomföra
eller
att planlöst fortsätta som förut där omständigheterna okontrollerat ersätter egna beslut.