ATG har aktivt valt att utveckla travsporten till att framstå som en TV-sport. Samtidigt har ST agerat passivt och i tysthet accepterat att banpubliken har lämnat. Som en konsekvens har travsportens egna affärer och de aktivas näringsförutsättningar sjunkit till en nivå som direkt omöjliggör en sund verksamhet inför framtiden.
Osunda affärer
Vad är sunt? Ett trovärdighetskrav på all näringsverksamhet är att det finns kunder intresserade av att köpa de varor eller tjänster som tillhandahålls. Det gäller även för travtränare. Om och när tränarens eget hästägande tar överhanden uppstår ett annat trovärdighetsproblem. Det uppstår inte bara ur ett sportsligt- och spelsäkerhetsperspektiv. Det uppstår en illojal konkurrens mellan tränarens hel- eller delägda hästar och de externa kundernas hästar.
ST har duckat för det faktum att tränarnas delägande uppgår till över 35 procent av hästarna på träningslistorna. Travsporten blundar för det som en gång var självklart, om inte direkt otillåtet, så i varje fall ett på gränsen till oetiskt affärsupplägg, att samtidigt matcha både egna och andras hästar. Vilken häst ger mest tillbaka till rörelsen? En annan beklaglig tveksamhet uppstår: Vem är det egentligen som betalar för tränarens ägande? Även om det är fullständigt felaktigt ligger det nära till hands att tro att det är de externa ägarna som finansierar både sina egna hästar och tränarens ägda/delägda genom högre träningsavgifter. ”Ceasars hustru får inte misstänkas” om vi vill ha en i alla delar seriös bransch. För många delägare som äger häst tillsammans med tränaren kan avräkningen bli mer ett underhållsbidrag till tränaren än en betalning för hästens träning. Ägarna tillfrågas ofta inte alls utan alla beslut fattas av tränaren. Yrkeskåren behöver lyfta blicken.
Att en tränare köper in unghästar för att inom ett år sälja dem till nya eller befintliga kunder är helt i sin ordning och som det normalt borde fungera. Att tränarna numera är med på var och varannan häst medför en travsport utan förutsättningar att uppnå en sund mångfald. Inte heller ska vi glömma den beslutsmässiga självständighet, med möjlighet till tränarbyte, som en hästägare alltid ska ha. Om samarbetet skär sig kan den externa hästägaren ta sin häst och gå, alternativt få grimskaftet i sin hand. En andelsägare kan inte mer än gilla läget och i bästa fall sälja sin andel i en häst som man kanske ville prova hos annan tränare.
Anonyma hästägare
Att vi har ett fenomen med en ökad ägarkoncentration till ett fåtal storhästägare är ingen nyhet. De penningstinna årgångsloppen vinns i allt större utsträckning av hästar som tillhör någon av de stora. Konsekvensen av det är att allt fler bland dem som tidigare ägde enstaka hästar, kanske med mindre guldkantade stamtavlor, känner sig som förlorare redan innan deras hästar har börjat tävla. Det finns alltid exempel på motsatsen, men de är alltför få för att nå genomslag. När drömmarna bedöms som helt osannolika uppstår en härdsmälta i hästägarmotivationens innersta kärna. Samma uppförsbacke kan ses även inom uppfödarkollektivet när avsikten är att sälja avkommorna.
Andelsägandet med fler än tio andelsägare är inte tillräckligt som motivation för den som vill äga egna hästar. Antalet företrädare som äger en eller flera hästar tillsammans med en handfull kamrater blir allt färre. För hela travsporten har rekryteringen fått en allvarlig knäck vilket kan utläsas i travsportens databaser. Problemet är att ytterst få av de som borde läsa känner sig manade.
Vi har fått ett alltmer anonymt ägande, där hästägarna har blivit okända och ansiktslösa. De känner inte igen varandra trots att de äger samma häst. Tränarna känner inte alltid igen sina egna kunder. Det igenkännande och den gemenskap som tidigare var självklar har blivit allt mer sällsynt.
Syrefattigt ägande
Andelsägandet har naturligtvis kommit för att stanna. Det ska däremot inte ses som något annat än ett komplement, eller ett alternativ för den som vill behålla sin anknytning till sporten. Samtidigt måste andelsägaren vara okey med att inte ha mycket annan inblandning i hästen än att betala sin andel av månadsavräkningen. Många av oss som äger, eller har ägt, egna hästar upplever det tyvärr som en sällsynt syrefattig ägandeform. Möjligheten till att påverka och fatta beslut blir av nödvändiga och naturliga skäl begränsad.
Det organiserade andelsägandet representerar inte heller mer än högst 10 procent av antalet hästar i träning. Easy KB administrerar i dagsläget 536 hästar, varav 488 travare, 48 galoppörer och 29 i avel fördelat på ca 5.500 av Easy KBs registrerade andelsägare. Easy KBs standard är 20 alternativt 100 andelar per häst.
En önskan, och absolut en räddningsplanka, kan vara att antalet tillåtna ägda andelar per andelshäst minskar. Vi behöver ägare som tar ett större ekonomiskt ansvar än ett par hundralappar i månaden. Travsporten behöver fler hårt involverade och engagerade ägare, inte minst för att vi ska få ordning på skenande kostnader. En transport- eller veterinärräkning på tusentals kronor skär inte tillräckligt djupt i plånboken hos den som äger en hundradel i hästen. Kanske det inte heller kommer till allas delägarnas vetskap innan räkningen är ett faktum? Kostnader ifrågasättas inte på samma sätt som det gör av den som ska betala hela fakturan. Alternativ till långa resor och dyra behandlingar undersöks sällan. Alla mynt har en baksida. På så sätt gör det alltför fragmenterade andelsägandet mer skada än nytta för hästägarna som kollektiv. Sporten behöver en ständig ström av nya hästägare, men allt handlar om balans.
Med max tio andelar fördelade på fyra, fem delägare per häst uppstår ett gott incitament för att skapa glädje och delaktighet i allt som omger sporten, men också en förbättrad kvalitets- och kontrollfunktion. Den enkla vägens politik ”jag beställer, du betalar” blir inte lika framkomlig.
Rekryteringen av nya hästägare har även inkluderat konsortium i bolagsform där Travkompaniet är ett exempel. Travkompaniet har över femtusen delägare/aktieägare vars nytta till största delen är att förmedla ett ökat intresse för travsporten. Ur ett perspektiv medför deras stora antal legitimitet som publik- och spelunderlag. Ur ett annat perspektiv, som finansiär av travhästar på det privatekonomiska planet, är legitimiteten naturligt begränsad.
Kreativ omstart
Hästägarens stora uppgift är inte enbart att visa sitt engagemang genom finansiellt stöd som kund till tränarna. Hästägarna borde också ha ett intresse av att supporta sporten genom fysiska besök på travbanorna. Det var så allt började och så måste banorna nu starta om. Det som nu händer i skuggan av pandemin är att hästägare inte erbjuds särskilda förmåner när deras hästar startar. Det är ett tydligt bevis för att banorna inte alltid har förstått vilka som finansierar sporten i grunden när man inte prioriterar ägarnas berättigade närvaro på plats.
Dessvärre kan banorna inte starta om, om inte vårt centralförbund sätter ned foten. Vi kan inte återskapa ett intresse för sporten på plats om vi inte lyckas förmedla insikten om att travsportens näringsförutsättningar måste organiseras utifrån sportens bästa. Det sker inte genom en omsättningsdriven skattepolitik som endast förmår att finansiera högkvarterens ledningar medan soldaterna svälter, med eller utan skor. Vi kan inte arrangera travtävlingar enbart för spelbolagens behov, vilket nu tydligt ses när skatteverket ifrågasätter travsportens mångfald av såväl ägare som uppfödare.
Många hästägare faller varje nytt år för åldersstrecket, Det är en högst besvärande omständighet med en hög risk för travsportens nedmontering. Åren går oavsett om vi heter Kalle Kula, Rune Andersson eller SRF Stable. Vi måste öppna våra ögon för alla fakta hur obehagliga och obekväma de än är.
Låt oss också inse att flera storhästägare, som börjat med tävlingsverksamhet, numera också startat sidoverksamhet med uppfödning som syftar till försäljning av avkommorna. De riskerar att möta både sig själva och varandra i dörren. Hur kan banorna och ST bidra till att nya tränare får hjälp med att skapa kundunderlag? Det handlar givetvis om deras individuella tränartalang, men det måste också finnas näringsmässiga förutsättningar att starta upp sina verksamheter.
Travpolitikerna inom sällskapen måste bestämma vägen för sina operativa chefer. Publik, aktiva, hästägare, men framför allt ständigt nya unghästar behövs för att hjulen ska fortsätta snurra. Travsporten har en fantastisk livsnerv, men det som inte används förtvinar. Vi ser redan konsekvenserna av valet att bortse från vårt levande ursprung och att satsa ”allt ”på TV och den digitala framtiden. Travsportens stora varumärken tillhör i huvudsak de enskilda banorna. Sportens överlevnad och utveckling kan bara ske på en marknad med naturlig konkurrens där banorna förvaltar och ingår affärsavtal som är proaktiva.
Travtävlingar på hemmabanan ska i huvudsak arrangeras för dem som tillhör den, både de aktiva och den lokala publiken. Tillresande gäster är alltid välkomna, men inte så till den milda grad att det egna lokala tävlingsutrymmet begränsas till endast gästernas fördel. Gästfriheten får inte bli så allomfattande och stor att de egna hästarna trängs undan. Utan en levande travsport kring varje arena behöver vi inga arenor. Varje travbana måste förstå sitt ursprungliga uppdrag och sitt syfte.
Pandemin gav den nedsläckning som vi redan hade känt av. Nu när publiken tillåts återvända kan inte ATGs omsättningsrekord rädda sporten. Travbanorna måste bli kreativa och på allvar visa sitt eget existensberättigande.