Svensk Travsports Ansvars- och Disciplinnämnds (STAD) bedömning av Propulsionfallet är förhoppningsvis sista gången travsporten försöker tillämpa ett rättsosäkert reglemente och döma någon för det som har skett innan denne ens var med i matchen.
STADs beslut fattades av en enig nämnd bestående av endast fyra ledamöter. Det är i enlighet med nämndens statuter , men bara om ärendet är av enkel natur. Det tyder på att det inte var särskilt krångligt för nämnden att i full enighet komma fram till att Daniel Redén döms enligt ett absolut och strikt tränaransvar.
Nämnden konstaterar att det inte fanns någon information om nervsnittningen i samband med auktionstillfället, men även att Redén inte haft tillgång till de dokument som därefter utväxlats mellan USTA och ST. Det är också utrett när och vilka slagningar som Redén gjort i den amerikanska databasen. Nämnden fann inga bevis för att Redén skulle ha känt till nervsnittningen, men STAD beslutade att Redén ändå är ansvarig enligt det strikta tränaransvaret. Nervingreppet jämställs med doping och här riskerar alla kirurgiska ingrepp att i framtiden hamna under luppen.
ST yrkade på 300.000 kr i vite för Redén men STAD valde att befria honom från påföljd. Kanske det är STADs sätt att uttrycka rättvisa då det i domen framkommer att ST har brustit i sina administrativa rutiner vid upprepade tillfällen? Trots att det är visat att Redén inte har haft vetskap om ingreppet avkrävs han genom domslutet ett retroaktivt ansvar för hästen innan den kom i hans vård.
ST tolkar STADs beslut som att hästägarens skuld därmed är förfallen och har enligt tidningsuppgifter tillställt bolaget en betalningspåminnelse på det krav som ägaren har bestritt.
ST har redan förra året betalat ut 26,3 miljoner kronor till de hästägare vars prisplacerade hästar deltagit i samma lopp som Propulsion. Korrekt eller inte är beslutet förhastat. Är det beslutet (har ej redovisats i offentliga styrelseprotokoll) den bakomliggande orsaken till att ST accepterar STADs beslut och inte överklagar domen till Överdomstolen?
Hold your horses
Den fråga som uppkommer för oss hästägare är vem som är formellt ansvarig för köpet och därefter importen av hästen? Är det ägaren eller tränaren som är STs part vid registreringen? Det rimliga svaret borde vara att det är ägaren som står bakom Stall Zet, och inte tränaren. Ändå är det Redén i hans egenskap av hästens tränare som tilldelas ett absolut ansvar för att hästen felaktigt registrerats enligt reglementet och med utgångspunkt från det anmält honom till tävling. Hur hade STAD resonerat om hästens ägarföreträdare och hästens tränare inte hade varit samma person? Eller om hästen bytt både ägare och tränare efter importen? Hade flera tränare dömts enligt tränaransvaret, men undsluppit påföljd för att de hade varit i god tro, samtidigt som alla ägare som erhållit prispengar hade varit återbetalningsskyldiga?
God eller ond tro
Det är inte på något sätt självklart att ägaren ska vara fullt ut återbetalningsskyldig för prispengar när ST’s bristfälliga administration bevisligen har medverkat till den uppkomna situationen. Precis som tränaren, borde ägaren anses ha varit i god tro när hästen tävlade.
Det har varit brukligt att ST håller förfördelade ägare skadeslösa genom att t ex betala ut ett fjärdepris när det vid anmälan har skett administrativa missar. Det råder inga tvivel om att även Stall Zet är skadelidande, som har haft tillstånd att tävla med en häst som i efterhand har visat sig vara icke start-berättigad. Det är inte gratis att träna och tävla med travhästar under flera år, allra minst med en häst av Propulsions kaliber, med långresor både i Sverige och till utlandet, extra personalkostnader, utbetalda provisioner, avelsregistrering och kostnader för att lansera hans tjänster som godkänd avelshingst. Det är kostnader som ST genom sina administrativa misstag har åsamkat hästägaren. Bedömningen av ST’s rätt att återkräva alla prismedel måste, utöver tränar- och ägaransvaret, även inkludera STs egen roll och ansvar i allt som hänt. Vem står för notan av Propulsions ägares kostnader som följt med i släptågen av de insprungna 26 miljonerna, uppskattningsvis minst 8 miljoner kronor?
När ST utbetalade prispengarna till de förfördelade hästägarna skickade de samtidigt med en faktura på tränarprovisionen. Hur tänker sig ST att återbetalning av Propulsions körsvensprovisioner ska hanteras? Sannolikt kan ägaren inte återkräva dem eftersom även tränare och körsven också har varit i god tro.
Att inte invänta överdomstolens handläggning, och först därefter kräva återbetalning, blir anstötligt och bidrar till en redan skamfilad trovärdighet.
Det kan vara du eller jag nästa gång
Tidigare ägarbyten, veterinärbehandlingar, foder m m, är tickande bomber som kan utlösas när som helst. Vips kan bokförda intäkter utsättas för krav på återbetalning och hästägaren får ingen kompensation för sina kostnader.
Det strikta tränaransvaret är vällovligt och har tillkommit för hästarnas skydd, men det får inte samtidigt orsaka rättsosäkerhet för kretsen kring hästarna. I många situationer är det otvistigt, t ex när det har visat sig att en häst efter dopingprov har tävlat med otillåtna medel i kroppen, men även där kan tveksamheter uppstå. Vi har exemplet med tränaren som noggrant följde veterinärens instruktioner om karenstid och tilldömdes ansvar enligt det strikta tränaransvaret. Tredje man i sammanhanget, hästägarna, drabbas utan egen förskyllan, medan behandlande veterinärer, foderproducenter m fl inte alltid ställs till ansvar.
Om konsekvensen av det strikta tränaransvaret ska vara att hästägare retroaktivt kan tvingas att återbetala intjänade prismedel, kanske intjänade under flera år, blir det ett vågspel att köpa och ta emot en häst i träning, som har hanterats av andra.
En annan fråga som uppkommer är om Propulsion hade varit svenskfödd hur hade då ST hanterat utbetalade uppfödarpremier? I konsekvensens namn borde även uppfödaren tillställas återbetalningskrav?
Med ironi konstaterade en tränare i ett helt annat sammanhang att det blir ”lättare och lättare” att hitta kunder. Den bristande hästägarekonomin konkurrerar numera med en oroande rättsosäkerhet.
Rätt eller fel
En av livets fundamentala principer, dvs att var och en ansvarar för sina egna handlingar, gäller inte för travsporten. Fel gör vi alla och det är inte det som är problemet. Om sportens utövare gör fel har ST’s administration aldrig gjort fel. Om ST mot förmodan ändå skulle ha gjort fel har ST sett över sina rutiner. I och med det sopas det ursprungliga felet in under mattan.
På STs hemsida skriver Maria Croon: ”-Vi vill inte att något liknande ska inträffa igen och vi har gått igenom 1000-tals importer för att säkerställa att det här är det enda fallet i sitt slag. Med det sagt så kunde just det här ärendet ha hanterats annorlunda av Svensk Travsport. Vi genomförde också en intern utredning som presenterades i oktober förra året där det framkom behov av att utveckla våra rutiner och interna processer. Det är något vi tagit på största allvar och arbetat med sedan dess.”
Travets egna domstolar har en självklar roll, men först om reglementet och parternas möjligheter vilar på normala rättsprinciper. Rättsosäkerheten lyser än starkare då man inser att travets egen domstol inte ger den tilltalade parten rätt att få sina juridiska kostnader täckta, inte ens vid frikännande. Även det är för travsportens trovärdighet en försvårande omständighet. Många hindras av ekonomiska skäl att föra sin talan på ett rättssäkert sätt.
Hästägarna står för notan
Hela notan för Propulsionskandalen kommer uppskattningsvis att sluta på runt 50 miljoner kronor. Det är oerhört mycket pengar, men förtroendekapitalet som förlorats är långt större. Utredningen i egen regi uppfattades som att förbundet till varje pris ville undvika att visa sitt eget ansvar. De styrandes brist på ödmjukhet, osynlighet och ovilja att ta konsekvensen av sin egen roll i dramat har följt denna olyckliga process från första början. Styrelsens osynlighet är vad vi kanske minns bäst. Situationen blir inte bättre genom att ST förklarar sig nöjd med STADs dom, då travsportens framtida trovärdighet kräver Överdomstolens bedömning.
Sporten kan för sin överlevnad inte fortsätta med att fatta beslut över hästägarnas huvuden och ta oss för givna. Vi behöver ett nytt reglemente och nya ögon. Det gäller även för ST’s styrelse och ledning – för vem beslutade egentligen vad i denna soppa?