Egentligen började alltihop med att Solvalla HF lämnade dåvarande RST, numera Travhästägarna, vid årsskiftet 2016. Föreningen hade i omgångar haft flera styrelseledamöter i RST, som känt sig tvingade av avgå. De mötte endast oförståelse och ointresse för de frågor som vår förening ansåg att ett riksförbund för travhästägare borde driva. Detsamma gällde för föreningens motioner. Måttet rågades när RSTs styrelse ställde sig bakom den s k ”pokalöverenskommelsen” som innebar att hästägarna skulle hålla igen sina prismedelshöjningar under 3 år i utbyte mot en större höjning 2018.
Vi hade inte facit då, men vi förstod vad det skulle innebära, och vi har facit nu. Sporten blöder. Hästbristen är ett faktum. Antalet amatörer är snart lika få som antalet hästägare med hästar i proffsträning. Många små proffstränare lämnar in sina licenser då de inte kan leva på yrket längre. De större känner också av lågkonjunkturen med många tomma boxar i stallen. Hästskötarna lämnar yrket p g a allt sämre abetsvillkor. Månen ramlade trots allt ned, och den mest kraftfulla åtgärd ST kan komma på är att sela ut en Pegas. Hur är det ens möjligt att travsporten har kunnat omge sig med så många dåliga rådgivare och beslutsfattare i ledande positioner? Trots allt var vi ett antal som högljutt protesterade, men för döva öron.
Nätet spinns
Några av oss som protesterade bestämde oss för att slå oss ihop. Solvalla HF’s utträde ur RST följdes av utträden från hästägarföreningarna på Sundbyholm och Mantorp. Vi träffades ett par fina, varma och soliga sommardagar i Orangeriet på Wenngarn och drog upp riktlinjer för framtiden. Vi insåg naturligtvis att ensam inte är stark och att vi behövde jobba ihop för att kunna driva och få fäste för de frågor som vi ansåg viktiga.
Travhästägarna jobbade på sin kant för att fösa in oss i den gemensamma fållan igen. Det var för sent. Sprickan var för vid och de frågor som majoriteten i Travhästägarna ansåg viktiga var för oss detsamma som att ”sila mygg och svälja kameler”. Vi bestämde att bilda NÄT. Det är inget nytt riksförbund utan ska mer ses som ett riksomfattande nätverk, som snabbt och fokuserat kan reagera och samverka under reglerade former.
I november 2018 träffades ett antal representanter för några stora hästägarkonstellationer och våra tre lokala hästägarföreningar. Istället för föreningsstadgar har vi träffat ett samverkansavtal, som anslutna hästägare ska följa. Det finns fortfarande en viss avvaktande attityd från många håll, men vi hoppas att fler föreningar och enskilda hästägare ska ansluta sig, om inte annat för att visa att vi är många som står bakom den travpolitik som NÄT driver. Det sammanfattas i följande fem punkter.
1. Återskapa 40-procentig kostnadstäckning
2. Ny- och återrekrytering av hästägare
3. Hållbart tävlande och begränsat resande
4. Förstärkt hästägarinflytande inom travsällskapen
5. ST återtar rollen som sällskapens serviceorganisation med utgångspunkt från ägardirektiv
Starthästarna kräver löneförhöjning
Det är grundläggande att återskapa en viss lönsamhet i hästägandet. Någon hundraprocentig lönsamhet för alla aktörer kan naturligtvis aldrig uppnås. Det är trots allt tävling vi håller på med och alla kan inte vara bäst. Däremot kan vi sträva mot en viss procentuell kostnadstäckningsnivå, som gör att även en genomsnittlig starthäst i proffsträning ska ha en ”fair” chans att täcka sin egen försörjning. När Rikstoton och ATG bildades uttrycktes att den nivån behövde ligga på ca 40 procent. Vi närmar oss istället en halvering.
Det är en fullständig omöjlighet att rekrytera nya hästägare till travsporten om varje häst kostar en kvarts miljon/år att underhålla, och trots ett flitigt och kostsamt startande, inte förtjänar hälften. Den travintresserade hästälskaren kan lika gärna köra några mysiga motionsrundor i skogen med sin förtidspensionerade travare istället för att lasta hästen på en transport och åka 30 – 40 mil t o r för en prischeck som inte ens täcker resekostnaden. Motivationen för att äga en starthäst blir obefintlig. Det kan knappast ha varit STs avsikt när man tillsammans med de centrala BAS-förbunden lät ATG använda prismedelshöjningarna till sin TV-satsning. Tanken var god, men man bortsåg från det enkla faktum att hästar inte sitter i TV-soffor.
Andelsägandet är inte heller någon effektiv lösning för sporten, i varje fall inte för att lösa hästbristen när det går tjugo ägare och fler på en häst. Det är en lösning för oss hästägare som vill hålla en fot kvar i sporten, men ska sporten fortsätta att hålla en fortsatt hög nivå krävs det fler aktiva starthästar och framför allt påfyllning under ifrån med nya unghästar.
Matlappens återupprättade värde
Det krävs nya grepp för det, och även återvinning av gamla framgångsvägar. De prismedel som trots allt finns fördelas ut till ett mindre omfattande tävlingsprogram. Travsportens administrativa överbyggnad har svällt bortom alla rimliga gränser och kräver fortfarande den externa översyn som ST effektivt har lyckats avfärda allt för länge. Travbanorna behöver en central serviceorganisation, inte en myndighet. Travbanorna behöver i sin tur tjäna egna pengar utöver spelet, utan att inkomsterna först filtreras genom ST’s konton, tills bara sumpen blir kvar.
Legolas.bets initiativ, som många förminskar med att det ”bara är ett simpelt reklamjippo”, visar på en möjlig väg, om inte den enda vägen. Travsportens husorgan Travronden har hitills inte skrivit en enda rad om ATG-konkurrentens penninggåva till hästägarna. Det kan lätt tolkas som att tidningen lever med förhållningsorder om vad som får rapporteras. Det fungerar inte direkt hälsosamt och stärkande för sportens trovärdighet.
Fördelningen av prissummor i prispotterna måste utgå från matlapparna. Första-, andra-, tredjepriserna osv, sätts i relation till sista matlappens storlek, som i vardagstravet inte understiger en månads försörjning för en häst i proffsträning. Det är dags för ST att landa med sin bevingade springare, sluta med småsaker och futiliteter och istället inse sportens tunga realiteter. Först då kan vi få verklig snurr på sulkyhjulen igen.
“Mission failed”
ST har precis presenterat sin årsstatistik för 2018. Det är ingen uppmuntrande läsning, mer ett mörkt och kusligt drama, som sakta leder mot undergången. Det går inte att dra andra slutsatser än att travsportens ledning har misslyckats fullständigt med sitt uppdrag. I varje affärsdrivande verksamhet får sådant konsekvenser, t o m inom statliga myndigheter. Men mer om statistiken senare på annan plats, i annan blogg, av annan författare.