Både bildligt och bokstavligt dör hästägarna från travsporten. Den majoritet som av krassa ekonomiska realiteter inte har tvingats bort dör istället i snabb takt av hög ålder. Som kommentar till mina bloggar i två delar, “Vart tog pengarna vägen?”, kom det ett mail den 3 augusti från Mats Gabrielsson, uppfödare till Tooma-hästarna och med många års idogt och aktivt travpolitiskt arbete för svensk travsport, bl a som medlem i Stockholms Travsällskap. Med Mats samtycke återges hans mail till sin största del här nedan.
Mail från Mats Gabrielsson
- Är 2008 gjorde jag en statistisk utredning över hästbeståndet med prognos fram till 2018. Den publicerades i Travronden till derbyhelgen. Den påvisade utvecklingen och framtiden du klargör. Beslutsfattarna iddes inte att kommentera den mer än att den var felaktig.
- År 2010 skrev jag ett öppet brev till beslutsfattarna och påpekade att uppfödarna och hästägarna dog ifrån oss. Den geometriska snittåldern på de större uppfödarna var 61 år (idag betydligt högre där mer än 75 % inte har någon ordentlig succession) och hästägarna hade blivit 12 år äldre de sista 15 åren. Även den meddelade STC att den var felaktig för de kunde inte räkna enkel aritmetik.
- År 2013 på våren sålde jag min själ och släppte motståndet till att travsällskapet skulle få bli en öppen förening. Detta gentemot att Hans Ljungquist, Stefan Holmgren & Co lovade att en aktuariegrupp på forskningsnivå skulle tillsättas för att plocka fram demografiska uppgifter ur STC databas och samköra dem som underlag för en strategisk plan. Det löftet hölls inte.
- Jag har ägt och drivit många företag (ca 300). Det jag har lärt mig genom åren är följande:
- Det måste finnas en ekonomisk plan och ett realistiskt mål.
- Ekonomin är det avgörande för framtiden
- Man måste vara förändringsbenägen även om det gör ont
- Ett klart och tydligt ledarskap måste finnas
Inget av detta finns hos beslutsfattarna eller organen inom travets högsta nivå. För det krävs ekonomisk kompetens, utbildning och framsynthet. Vilka i STs styrelse har det?
Svensk fotboll stod inför samma problem som travet för 25–30 år sedan. Vikande publik, internationalisering, och dålig ekonomi. De tog tag i problemen, gjorde en långsiktsplan, eliminerade påverkan från TV (Tipsextra), gjorde om divisionerna och….. Idag är publiken tillbaka, och fotbollen mår bra.
Vi själva lever på lånad tid med italienska, tyska, holländska, danska…… hästar. Det är ett resultat av att travsporten i de länderna har imploderat och vi kan inte förvänta oss ytterligare påfyllnad från dessa länder eftersom uppfödningen där är på väg rakt ned i backen. Det enda europeiska landet som har varit framsynt, är Frankrike. De har internationaliserat sig med spel och stöd åt hästägarna och uppfödarna. Hästar som inte visar resultat döms tidigt ut och får inte delta i tävlingar eller inom aveln, vilket ger bättre ekonomi för både hästägare, uppfödare och ett förbättrat avelsmaterial. Vi har gått andra vägen och höjt åldersgränsen.
Jag förutspådde i en intervju förra hösten att galoppen kommer att ha passerat travet inom 20 år på alla de planen. Jag vidhåller detta om inte travet tar sig samman, så kommer den att ”ätas” upp av internationaliseringen. Björn Damm gör lysande analyser, men vi måste skapa ett mantra om att hästägarna (som är motorn) och uppfödarna (som är produktionsresurserna) dör ifrån oss. Spelarna och åskådarna (konsumenterna) är lättflyktiga och byter gärna objekt i dagens lättrörliga och internationaliserade värld.
Stockholms Travsällskap, kommer alltid att överleva, men hur.
- Mera pengar till tvåårsloppen. Titta på galoppen och sulkysporten i USA? (Snabbare utdelning som tilltalar potentiella hästägare)
- Ytterligare pengar till treårsloppen. (Snabbare utdelning som tilltalar potentiella hästägare)
- Koncentrerat hemmabanatävlande. En V75-dag kostar prispengar motsvarande fyra V75-lopp bara i transportkostnader, för att inte prata om alla bikostnader så som övernattning, övertid, etc. (Det ger kostnadsbesparing och mindre miljökostnader som kommer tilltala miljörörelsen)
- Divisionalisera sporten till elit, allsvenskan och korpserien. Olika regler för dömandet och andra resurser. (Kostnadsbesparande och en ordentlig optimering av resurserna)
- Koncentrera banorna, två eller tre huvudbanor, fem till åtta mellan banor och resten fairbanor. Fairbanorna skall drivas och ägas ideellt, dvs amatörerna får själva rycka in och arbeta för sin bana. (Kostnadsbesparande)
- Koncentrera dömandet och veterinärinsatserna till ett ställe med hjälp av tekniken. Fungerar utmärkt i alla andra sporter på internationell nivå. (kostnadsbesparande)
- Skilj på professionellt och idealism. (Idealism skall inte avlönas)
- Gör en plan så att hästägarna får tillbaka minst 50 öre på varje satsad krona. (Då dör inte hästägarna ifrån oss.)
En personlig reflektion
Mats Gabrielsson sammanfattar på ett utmärkt sätt situationen inom sporten. Samsyn råder mellan oss i det mesta. Ledarskapet måste visa förändringsbenägenhet, inse behovet av förankring och iaktta skyndsamhet i de nödvändiga besluten om hästsportens framtid.
Sporten behöver nya pengar, men banorna måste också ta eget ansvar för kostnadsbesparingar. Sportens fördelningsmodell behöver förnyelse. Den administrativa överbyggnaden är för stor på bekostnad av nödvändiga prismedelsförbättringar.
Tävlingsprogrammets nuvarande utformning är både orsak och lösning på många problem. Den pågående urbaniseringen och det minskade hästbeståndet kräver en ändrad tävlingsstruktur. Vi måste utgå från verkligheten och anpassa oss efter det.
Sportens uppgift måste först och främst vara att tillfredsställa uppfödarnas och hästägarnas krav för att fortsätta investera och upprätthålla sitt engagemang. STs uppgift är att vara en serviceorganisation med ett tydligt ägardirektiv utformat av travsällskapen.