Travsporten mot 2030 är absolut ett nödvändigt strategidokument. Använda nyckeltal behöver dessvärre kompletteras, och beslutade mål behöver demografisk belysning. Vissa mål harmoniserar inte, eller står t o m i direkt konflikt med varandra . Eftersom sällskapen och BAS-organisationerna i efterhand, nu under januari, ska återkoppla med sina respektive verksamhetsplaner, kommer målen efter den nödvändiga processen förhoppningsvis att revideras.
De strategiska målen
Det mest anmärkningsvärda är att de publika talen står i direkt motsats till utvecklingen av antalet hästar (se tabell!) Måldokumentet visar, såväl i prognos som de beslutade målen, att travsporten förväntas att tappa mellan 2.000 – 3.000 hästar i uppfödning och träning fram till 2030. Samtidigt förväntas intresset för travsporten i samhället öka från 1.400.000 personer till 1.700.000 personer. Prognosvärden är beräknade utifrån den historiska utvecklingen, allt annat lika. Den förväntade nedgången inom aveln i år kommer tyvärr riskera att tappet av antalet hästar blir långt större än vad tabellen visar.
ST’s ordförande Anders Källström har uttalat att målen är en offensiv satsning. Det är i praktiken precis tvärtom där prognos och mål i själva verket är en tillbakagång med 15 – 20 procent. Travsporten ska gå från något dåligt till något som är ännu sämre. När kan det vara offensivt?
Det är nödvändigt att ett strategidokument innehåller uppgifter om var hästarna finns demografiskt, dvs var de föds upp, var de ägs och var, och av vilka licenskategorier de tränas. Rekryteringsmålen ska alltså utvisa var hästarna inte kommer att finnas i tillräcklig omfattning.
Dokumentet bortser helt från att proffstränade hästar uppvisar en högre startfrekvens, dominerar i alla insatslopp och har den största påverkan på den sportsliga utvecklingen. Dessa hästar har stor betydelse även som spelobjekt. Här måste dokumentet visa hur stor del av hästvolymen som utgörs av näringens hästar och var dessa – fördelade på olika åldrar – kommer att återfinnas i landet.
De åtgärdsförslag som finns är tama och ger inte heller dokumentet någon större trovärdighet. Ett årligt fri-entre-kort, samma för alla, är närmast att likna med ett dåligt skämt när kvalifikationskravet kostar minst en kvarts miljon per helägd häst i träning.
De grundläggande måltalen för hästägare, inklusive deras demografi, saknas helt i dokumentet. Det framgår att STs styrelse ska fatta beslut om dem under 2024. Dokumentet saknar tills dess all kraft i fråga om kundkännedom. Vet man inte vem kunden är vet man inte heller var kunden är.
Nyckeltalen för hur många hästägare som sporten ökar eller minskar med, är den självklara mätaren, och som alla åtgärder måste checkas av emot. De talen är i slutänden facit för hela strategidokumentets trovärdighet, eftersom hästägare och uppfödare är travsportens fundament. Det är alla med på. Utan unga hästar, inte heller några framtida äldre. Det är också en självklarhet.
Prispengarnas betydelse för kostnadstäckning – en oemotsagd självklarhet redan 1972
Häpnadsväckande är att dokumentet helt saknar en redogörelse för hur tävlingsprogrammet och prispengarna ska utvecklas för att förbättra hästägarekonomin. Det är ingen skillnad nu, som det var för 50 år sedan, när svensk travsports storhet gjordes möjlig i och med grundandet av ATG. Det konstaterades då, och det gäller även nu, att en hög kostnadstäckningsgrad är ett nödvändigt incitament för att hästägare ska äga, träna och tävla med travhästar. En låg kostnadstäckningsgrad leder med automatik till motsatsen.
De som framhäver att själva upplevelsen med att äga en tävlingshäst är tillräckligt är möjligen ekonomiskt oberoende eller äger inga egna hästar. För hästägarna är det inte upplevelsen som betalar tränarnas avräkningar, eller gör tränarnas arbete till en trovärdig affärsverksamhet.
Dagens kostnadstäckningsgrad är 15 – 18 procent. Det är omöjligt för hästägarkollektivet att dra runt 80 – 85 procent av kostnadsbördan. Det är även en starkt bidragande orsak till det ökade intresset av att äga häst i Frankrike och USA, där det mesta och det bästa är dubbelt upp för hästägarens ekonomi.
Det logiska riksdagsbeslutet
Den av riksdagen beslutande omregleringen av spelbranschen 2019 kunde ha varit ett lyft, men har istället varit ett ekonomiskt misslyckande för travsporten.
Det är bevis nog när nyckeltalen visar en halvering av antalet hästägare och hästar, trots att ATG under de senaste fem åren förfogat över 600 miljoner kronor per/år i skattelättnad. Tre miljarder kommer att ha förbrukats/investerats på ett för hästägarna katastrofalt sätt. Det blir inte bättre av att riksdagen tröttnat och förväntas ta tillbaka en del av denna skattelättnad under 2024.
Det är inte rätt att begära att ATGs styrelse ska verka för ökad konkurrens. Däremot borde både ATGs och ST’s styrelser ha skött sina kort bättre. De borde för länge sedan ha genomfört åtgärder (annat än sänkta prispengar) som visat en samsyn om att rekrytering av nya hästar och hästägare är grundläggande för allas framtid.
Släpp in kraften i rummet
Centralförbundet ska inte hindra banorna att prioritera sina egna lokala ändamål och egna ekonomier. Problemet är inte bara att travsportens organisationer har fler hövdingar än indianer. Än värre är att de inte har alla indianer i kanoten. Det passiva centralbidragsberoendet, som idag genomsyrar hela travsporten, måste upphöra. Banorna måste visa egen livskraft. ST’s styrelse måste visa statens representanter, oavsett var de finns, att en väsentligt förbättrad kostnadstäckning är nödvändig för att travsporten ska kunna fortsätta att leverera skatteintäkter från spelet.
Ett rimligt avkastningskrav för nya pengar måste ställas på ATG såväl som på sportens egna verksamheter. Bristande efterfrågan på hästar visar att hästägarna inte längre nöjer sig med det som blir över. Strategiplanen utstrålar uppgivenhet och saknar framtidstro.