I arbetet med att harmonisera regelverket i de nordiska länderna meddelar ST att åldersgränsen för varmblodiga hingstar och valacker har höjts till 14 år. Strax därefter meddelas att nya licensbestämmelser gäller från 2020 i syfte att göra dem enklare. . Enkelt är bra, men åtgärderna skulle också kunna ses som desperata försök att rädda travsporten från både häst- och amatörbrist. De visar i så fall vilken panik som råder hos en bransch i fritt fall. Det är åtgärder som på lång sikt inte tillför något positivt. De urholkar lönsamhet och trovärdighet lite till, när det som fortfarande är kvar av branschen istället behöver bättre näringsförutsättningar.
När det gäller den nya ”femhästarsregeln” för hästar på B-tränarnas träningslistor är det en officiell förhoppning att det blir fler amatörer. I varje fall tror Cay Mäkinen på B-tränarnas Riksförbund det. ”- Det här är jättebra! Ur B-tränarnas perspektiv hoppas jag att vi kan behålla och även locka nya aktiva och det är som alla vet mycket angeläget. Den nya möjligheten att träna fem hästar ägda av andra skapar förutsättningar för många att hålla på med travsport”, säger han i en artikel på STs hemsida.
Höjd åldersgräns
Att höja åldersgränsen för hingstar/valacker borde sannolikt också gynna de B-tränare som kan fortsätta med sin trotjänare två år till. Det är få äldre hästar i proffstränarnas stallar, som hellre vill göra plats för nya unghästar. Vi har redan tillräckligt med slitna och ofräscha hästar i breddloppen, vilket är plågsamt även för publiken. Det har varit högljudda protester på sociala media mot orättvisan i att stona behåller sin 10-åriga gräns, också det från B-tränarhåll. Är det allt för friskt gissat att B-tränarna fick ge vika för ASVT-intressen i den frågan, som hellre ser lägre åldersgränser för ston för snabbare generationsväxling? Samtidigt ger uppfödarpremierna bättre utdelning till unga hästar oaktat kön. ST kan spara lite premier om nyinvesteringar i ungdomar får stå tillbaka till förmån för åldringarna. Om så är fallet är ändringen ungefär lika genomtänkt som att kissa i byxorna, befriande och varmt först, men obekvämt bortom beskrivning lite senare.
Trängda A-tränare och deras överkörda kunder
Hur Travtränarnas Riksförbund kunde låta sig trängas undan med en ”femhästarsregel” övergår helt mitt förstånd. Vi vet att ca 40 procent av hästarna helt eller delvis ägs av A-tränare. Det har redan utvecklats en existerande kategori ”proffsamatörer” och sporten behöver inga fler. Många har färre än fem externt ägda hästar på träningslistan och har annan, kompletterande försörjning vid sidan. Andra har redan gett upp och slutat. Externa hästägare är bristvara och hästarna räcker inte till. Möjligheterna att försörja sig på yrket blir inte större av att A-tränarna får ny konkurrens med hjälp av gränslösa licensbestämmelser. En allt för låg tröskelhöjd mellan näring och hobby förvandlar lätt en vit näring till en svart, eller grå, och leder till ifrågasatt trovärdighet. Det påverkar inte minst skattemyndighetens bedömning.
Samtidigt förefaller det som att hästägarnas egen centralorganisation helt har lyst med sin frånvaro i den slutgiltiga licensdiskussionen, åtminstone enligt information på STs hemsida. Finns det skäl att anta att Travhästägarna, som har många B-tränare i sina led, såg sina intressen väl företrädda av BTR?
ST som rundningsmärke
Det enda som ST har uppnått med ”femhästarsregeln” är att skjuta fram samma problem fem steg. Om inte ST kan upprätthålla ordningen med den nuvarande regeln finns det ingen anledning att tro att man kommer att kunna göra det med den nya. Det enda som uppnåtts är att ett antal ägare i maskopi med sin B-tränare inte behöver ”fejka” gemensamt ägarskap. Den fördelen överväger dessvärre inte nackdelarna.
Det finns flera andra alternativ, t ex att släppa marknadskrafterna helt fria, vilket inte är någon bra lösning för den som önskar lite ordning och reda. Det behövs ett genomtänkt licenssystem för att kunna användas som styrmedel för en seriös näring.
Ett annat alternativ är att t ex maximera det antal hästar som får finnas på en amatörlicensierad tränares lista, egna och/eller andras, eller införa en tredje träningskategori för tränare utan formell kompetens i form av tränarkurs. Det skulle ge en tydlig varudeklaration till kunden. Det handlar inte bara om att kunna hänga på en vagn och smacka för den som tränar åt andra. Det handlar självklart om hästvälfärd, men också om seriöst företagande. Det borde vara ett självklart krav, bortom all diskussion för bibehållen trovärdighet i branschen, att en tränare som ska ansvara för andras egendom åtminstone har genomgått tränarkursen och kan dokumentera kännedom om aktuella regelverk och grundläggande kunskaper om hur man driver ett seriöst företag.
Sökes! Amatörer som tränar egna hästar
Om någon, förutom BTR, tror att ”femhästarsregeln” ska ge travsporten fler amatörtränare är det en villfarelse. De som gynnas av regeländringen är de personer som redan nu helt, eller delvis, försörjer sig på att träna egna och andras hästar, men utan A-licens, och som i och med ändringen upp till en viss kvot blir legaliserade. Sporten behöver inga nya ”proffsamatörer” utöver de som redan finns. Det sporten behöver är fler äkta amatörer som verkligen tränar sin egen häst på fritiden och tar ut egen licens, och som samtidigt engagerar familj och vänner, som kanske i sin tur blir sugen på att träna själva. Åtgärder krävs som underlättar för att det blir fler i den kategorin. Fler ”proffsamatörer” gör mer skada än nytta.
Utslagna proffs
Ett argument som talar för ”femhästarsregeln” är att den ger ett billigare alternativ för den hästägare som låter andra träna sina hästar. Den tanken sträcker sig lika långt som näsan räcker. Det blir det säkert om hästägaren inte har några som helst kvalitetskrav. Ingen framgångsrik och efterfrågad ”proffsamatör” kommer att underprissätta sina tjänster. Vill jag som kund anlita en formellt kompetent A-tränare i en lägre prisklass begränsas däremot mina valmöjligheter. Elitskiktet av A-tränare är redan idag alltför smalt och det blir inte bättre av att bredden av mindre A-tränare slås ut av ”proffsamatörer”. Risken är hög att ett mycket begränsat antal tränare kan driva en lönsam affär. Det kan omöjligt vara STs yttersta avsikt?
Ingen travbana är bättre än sin tränarkår
Främst är det proffstränarna på småbanorna som riskerar att slås ut helt. Allt färre hästägare med allt färre hästar kan givetvis inte försörja hur många tränare som helst, oavsett bokstav på licensen. Andelsstallen tenderar ofta att lämna sina hästar till de mest framgångsrika A-tränarna. Enskilda andelsköpare väljer en välkänd och meriterad tränare, innan man väljer häst. Den som väljer en framgångsrik tränare låter sig samtidigt inte bindas till sin egen hemmabana, utan söker en bana eller region med bra prispengar och många starttillfällen.
Att banorna har framgångsrika tränare är en viktig faktor för travintresset i regionen, och drar även till sig hästar som ägs på annat håll. Låt oss hoppas att de banor som kämpar för sin överlevnad har framgångsrika ”proffsamatörer” knutna till sig med ett flöde av riktiga stjärnor på träningslistorna. Möjligheterna är begränsade, eftersom bara fem externa hästar får finnas på träningslistan, dvs om inte ST ska bli rundningsmärke igen.
Ändstation
Ändringarna kan vid första anblicken synas vara oskyldiga och oförargliga..Vi vill alla rekrytera fler hästar och amatörer till sporten men det här är en återvändsgränd. B-tränarkårens jubelrop kommer att fastna i halsen när de inser att några av deras egna hemmabanor har fått en sista kick över kanten. Dessutom utdelad av deras eget riksförbund. Återskapandet av sporten måste börja i rätt ände. Inte genom att göra det ännu svårare att leva på yrket, utan genom att det professionella företagandet görs lönsamt igen.