Spelet på hästar visar enligt ATGs halvårsredovisning en vikande trend. Även om travporten även i fortsättningen får skörda utdelning från ATG är det högst sannolikt att travsporten kommer att ställas inför nya – berättigade – sparkrav från 2020. Samtidigt fortsätter nyrekryterade hästägare att lysa med sin frånvaro och det gör även de hästar de kunde ha ägt.
Vi har under den senaste tiden förstått att det numera är väl implementerat i travfolkets medvetande att våra hästars resor kostar för mycket, både för deras eget bästa, hästägarnas ekonomi och enligt de miljömål som samhället har ställt upp. Trots det bemöts bloggar och debattinlägg av en isande tystnad från Hästsportens Hus. Det gäller särskilt kravet om ett omarbetat tävlingsprogram för 2020. Det kan bara tolkas som att en dålig kompromisslösning till tävlingsprogram (presenterat under förtroenderådets möte) ligger fast och inte kommenteras mera. Det är förtroenderådet och fullmäktige som är ST-styrelsens uppdragsgivare. Alla anklagelser ska naturligtvis skickas i den riktningen, till den förändringsobenägna majoritet som inte tar ett seriöst ansvar för travsporten som helhet, där vissa tiger och samtycker och andra främst ser till egna lokala eller personliga intressen. Travsporten behöver ett genomtänkt och framtidsorienterat ägardirektiv. De som har fått förtroendet att leda fortsätter att undvika den förändringsprocess och de strukturåtgärder som är nödvändiga.
Ackumulerat underskott
För att tina upp det frysboxkalla Hästsportens Hus slänger vi in nästa brandfackla i debatten. Vid förtroenderådets möte innan derbyhelgen informerades om att ST har ett stort ackumulerat underskott. Det tidigare underskottet från 2018 om drygt 70 miljoner kommer att flerdubblas p g a av de transfereringar som skett i samband med skilsmässan från ATG. Det handlar om en dyster röd siffra på 150-250 miljoner kronor. Till det kommer lika mycket i krav från Danmark om ST väljer att bryta samarbetsavtalet, en konsekvens som STs styrelse har missat att informera om.
Enskilda hästägare kommer lika lite som förra gången att acceptera några sparkrav på prismedel. Pokalöverenskommelsen från 2014 var en direkt orsak till att många hoppade av eller minskade sitt hästägande. Med nya angrepp på prismedlen kommer det naturligtvis att hända igen genom att hästägare fortsätter att diskret lämna sporten utan att göra något väsen av sig. Det kommer istället att märkas i ST’s statistik genom ännu färre hästägarföreträdare och ännu färre hästar i loppen.
Strutspolitik
Alla hästägare är inte riktigt lika diskreta. Vi är några kvar som gärna påminner om att det är strutsar som stoppar huvudet i busken och blundar för faktum. Är det bara bottenskrapet kvar på kistbotten så är det. Frågan blir sedan vem som ska få mindre och vem som ska bli utan? Det finns ingen på förhand given regel som säger att det är just prispengar som det ska sparas på. Det är inte rimligt att mer och mer av det ATG levererar till sporten går åt till administration och allt mindre till prispengar. Utöver strutsar har vi en elefant i rummet bortom all öppen diskussion – personalkostnaderna.
Tar inte travsällskapen hand om de sparkrav som kommer är Lyxfällan snart det enda tv-program som visar travsport. Med samma teknik som totoluckornas gamla rivbongar rycker programmets budgetexperter tusenlappar från utgiftskontot. Utan tvivel blir vi tvungna att sy in kostymen och dra åt svångremmen. Vi är i ett läge där det bara kan ske genom
– färre antal travbanor
– färre antal lopp
– färre resor
– färre anställda
Färre antal hästägare och färre antal hästar har vi redan provat och det gick inget bra. Utan hästägare och utan hästar behövs varken travbanor, lopp eller anställda. Rör därför inte våra prispengar!
ST’s fullmäktige måste ta sitt ansvar för sporten, inte genom att ”hela travsverige ska leva”, utan för att det som fortfarande är kvar av travsverige inte ska kollapsa. Travsällskapen måste inse att det är endast de själva som kan och måste ta kontroll över sparandet och som kan tilldela ST ett framtidsorienterat ägardirektiv med fäste i den nya verkligheten med allt färre ägare och hästar. Förståelse för att det måste göras nödvändiga förändringar utanför boxen borde vara en självklarhet.