Som en reflektion till vad som händer i världen kan vi konstatera att mänskligheten har fått en tankeställare. En sjukvård med begränsade och eftersatta resurser tvingas ta ställning till svåra beslut. Hur länge kan vårt samhälle stå stilla innan en “värre” katastrof, den finansiella, är ett faktum? I vår egen lilla värld, travsporten i Sverige, kör vi tack och lov vidare.
Vi vet sedan tidigare att all rekrytering av aktiva i travsporten är eftersatt. Vi kan nu räkna med bristande efterfrågan med ännu lägre priser för det stora flertalet unghästar ett par år framåt . I tider av ekonomisk kris är en häst inte det första som det investeras i.
Vi ska inte skylla på corona. Travsporten måste en gång för alla öppna upp för en ärlig dialog och diskussion om vad som är bäst för travsporten i Sverige. Där kan gärna Folkhälsomyndighetens (FHM) vidöppna kommunikation med svenska folket få tjänstgöra som ett bra exempel för ST att ta efter. Det finns ingen anledning att hymla med fakta, och låtsas som om att sporten inte har stora problem, när det är uppenbart för var och en att så är fallet.
Precis som när FHM klart och tydligt talar om att krisen kommer att skörda sina offer måste även travsporten tala samma klarspråk. Det handlar inte längre om att enbart rädda ST’s ackumulerade underskott, ofattbara 500 – 750 miljoner kronor. Det handlar sedan länge om banornas egentliga uppdrag att arrangera travtävlingar, att rädda det som fortfarande har livskraft och rädda de aktivas berättigade försörjning.
Vad NÄT länge har försökt visa är att travsporten inte kan bygga på luftslott. Den bristande trovärdigheten och verklighetsförankringen är det som håller rekryteringen tillbaka. Vi kan inte skylla på momsproblematik som skäl för att vi tappar amatörer. Inga privatpersoner får dra av momsen för årskort på gym, golfbanor, sportutrustning, eller ens för ridhästar. Det handlar istället om att skapa ett hållbart tävlingsprogram med fyllda startfält. Det handlar om att skapa ett förtroende för att vår sport inte bara kommer att överleva, utan även utvecklas positivt. Då ska vi även hantera upplevelsen för den betalande publiken på plats, inte enbart i TV soffan.
STs uppgift är inte i något avseende att vara kommersiellt. Att man tar ut serviceavgifter från enskilda för olika typer av licenser och registreringar får anses vara det enda givna undantaget. All affärsverksamhet kring tävlandet ska banorna bedriva enligt vad som passar och fungerar bäst för dem. STs försök att teckna kommersiella avtal med andra spelbolag än ATG har misslyckats. Har avsikten verkligen funnits? Det är en av anledningarna, dock inte den enda, som har bidragit till det enorma underskott som centralförbundet har byggt upp.
Låt oss följa Frankrikes väg, där den nya ledningen skapar framtidstro för de aktiva, allt i enlighet med sitt ursprungliga uppdrag. För det har krävts förändring och utbyte av politiker. Det nuvarande etablissemanget i Sverige står endast för stillestånd .Att som anställd tjänsteman verka under ett osynligt ledarskap borde kunna jämställas med att sitta isolerad i karantän.
Det finns alternativa vägar, svåra men nödvändiga.
- Lös upp ST genom likvidation.
- Sälj ATG eller låt travbanorna utöva direkt majortietsägande av sitt eget spelbolag.
- Låt de olika regionerna, efter sportslig betydelse och demografiskt underlag, ta över och utforma tävlingsverksamheten.
- ” Köp ut” de banor som inte längre har tillräckligt med hästar för att arrangera egna tävlingar. Det kan ske t ex genom att förse dem med ett tydligt och tidsbestämt uppdrag att, utanför det nationella tävlingssystemet, profilera sin egen lokala travsport genom t ex marknadstrav och säsongstävlande, där t ex Hotingtravet, Lycksele, Piteå, men även Lindesberg kan användas som goda förebilder.
Ett nyskapat ST, som tillåter de livskraftiga banorna att utvecklas, kan med bättre beslutsstrukturer också locka dem till nya samarbetsformer. Likt Fågel Fenix har travsporten alla förutsättningar att lyfta sig ur askan. Genom ett mycket gott arbete av ST lyckas sporten driva verksamheten vidare vid slutna arbetsplatser. Hade ST, med ett korrekt ägardirektiv till ATG, även kunnat medverka till poolspel från utländska spelbolag? Lika självklart som att sporten behöver ett vitt papper för att återskapa ett trovärdigt och miljövänligt tävlingsprogram behövs ett högt utvecklat affärssinne.
Slutsatser
Modellen förstärker inflytandet för små- och mellanbanor, som samtidigt får access till alla banors balansräkningar. Den ger även storbanorna ett ökat röstinflytande, men utan att sättas i samma relation som till det insatta kapitalet och det utökade betalningsansvaret.
Det borde falla på sin egen orimlighet att 100 års besparingar och uppbyggda varumärken ska överlåtas och/eller förfogas av andra. T ex föreslås Solvalla få ca 15 procents inflytande i utbyte mot att andra banor genom demokratiska beslut har rätt att pantsätta Stockholms Travsällskaps tillgångar. Jägersro och Åby i sin tur, med sina nuvarande och kommande moderna arenor, kan överlåta till bankdirektörerna att hålla invigningstal.
I teorin kan en ekonomisk förening mycket väl bildas även om respektive sällskaps egen förmögenhetsmassa exkluderas. I praktiken innebär det att om någon bana inte klarar sitt uppdrag av t ex rekrytering av hästar i träning, har de andra banorna ett ansvar som de saknar möjlighet att påverka på annat sätt än att genom att intensifiera sina hästars resande.
Viktigt att poängtera är att ekvationen inte kan gå ihop. Sällskapens olika förutsättningar utgör en katalysator för nödvändigheten av förändring, samtidigt som samägande blir en omöjlighet om ägarnas tillgångar ska kunna förfogas av annan part.
Andra alternativ
Det finns alternativa lösningar till en ekonomisk förening. T ex kan den av Åsa Waern, Mantorp, föreslagna modellen med bolagisering av sällskapens egna verksamhet med fördel kompletteras med regionsamarbeten genom affärsavtal. Det finns inga nackdelar, inte ens skattemässiga, snarare tvärtom.
Åby Hästägarförening har ett annat förslag där sällskapen bildar eget bolag och där ST blir en renodlad serviceorganisation utan kommersiell verksamhet. Det insatta kapitalet ges sin rättmätiga betydelse, samtidigt som ägardirektivet blir tydligt.
Var finns hästarna?
Storbanorna – Solvalla, Jägersro och Åby – har ca en fjärdedel av alla hästar i träning och 29 procent av landets varmblod. Deras andel av dagens yngre hästar i träning är ca 35 procent. Om man tar hänsyn till storbanornas närliggande banor såsom Axevalla, Halmstad, Eskilstuna, Gävle och Mantorp finns i dessa regionala kluster 58 procent av landets varmblodiga hästar, samt 62 procent av landets yngre varmblodiga hästar. Tillsammans förfogar de över 44 procent av det totala antalet tävlingsdagar i Sverige.
Befolkningsunderlaget avgör var hästarna finns, redan idag och i framtiden. Det gäller även för spelare och publik. Det är även i tätorter vi hittar framtidens hästägare och uppfödare, dvs de som genom annan företagsamhet finansierar sitt hästägande även till gagn för landsortens hästföretagare.
Regional samverkan – framtidens möjlighet
En förändring av travsportens affärsorganisation, bort från centralstyrning, är helt nödvändig. ST menar att det behövs nya intäkter. Vad som framförallt behövs, som i all näring, är koll på intäkter och kostnader, samt att affärsverksamhetens olika delar lever på egna meriter.
Den spelomreglering, som är på väg mot fullständig avreglering, kommer att skapa en liknande problematik. Vilka sällskap borde har rätt till de största intäkterna från spelet?
Ett tydligare uppdrag, och andra tävlingsmodeller för landets olika sällskap, måste växa fram. I takt med tilltagande hästbrist måste de sällskap stärkas, som fortfarande kan försvara sitt uppdrag. Ett miljöcertifierat tävlingsprogram, i motsats till dagens monopolinspirerade tävlingsprogram, blir en direkt nödvändighet för att återuppbygga travsporten.
Lokal förankring – där allt börjar
På 80-talet fanns det obligatoriska hästägarmandat i sällskapens styrelser, men som försvann bl a för att hästägarna ansågs ha för starkt inflytande. Hur är det ens möjligt i en sport som har tillkommit av och för just hästägare? Sällskapens valberedningar behöver fundera på hur ett nutida inflytande från sportens utövare, i vilket ingår uppfödare och hästägare, kan förstärkas vid sina respektive banor. Det är lokalt som BAS-föreningarna har mest att tillföra.
För att återskapa det breda intresset måste nya amatörer rekryteras till sporten. Istället för att ST övertar dispositionsrätten av travbanornas tillgångar skulle sportens LRF-politiker kunna kanalisera sitt samhällspolitiska lobbyarbete både mot förbättrade skattevillkor för hobbyhästägandet och för att skapa bättre möjligheter till lönsamhet för travsportens aktiva som bedriver näring.
Ingen sport är större än dess utövare
Ingen kedja är starkare än den svagaste länken. Vad som saknas är tuffa, men nödvändiga beslut där travsporten, precis som andra åldrande organisationer, anpassas till nya och moderna tider. Att smyga bakom lyckta dörrar med sportens allra största ödesfråga kan aldrig vara en vinnande strategi om vi vill samla våra levande och starka krafter. Vad travsporten behöver akut är att de tre storbanornas styrelser rycker åt sig ett bland medlemmarna väl förankrat initiativ och lämnar ett öppet besked hur man vill se framtiden. Om inte annat så för att försöka återskapa ett borttappat förtroende för ST, både bland egna sällskapsmedlemmar och i omvärlden. .
Travsverige är i stort behov av ett ledarskap med en tydlig orientering mot sportens utövare, dvs mot oss som ST har valt att kalla sina “kunder”.