I påfrestande coronatider är det många som känner oro. Många minns säkert också Parneviks sketch från cockpit. Tidens allvar får naturligtvis inte förringas, inte heller framtiden för svensk travsport.
Vi är många engagerade och passionerade travhästägare, om än allt färre, som bekymrar oss för vart svenskt trav är på väg. Kan det vara så att vi tolkar fel, svartmålar och ”bara gnäller” när vi läser officiell statistik från ST avseende publik, uppfödning, hästägare, hästar i träning etc? Är det, exempelvis, helt accepterat med långt ifrån fyllda startfält?
Den första fråga som inställer sig är: Vilka krafttag tar sporten för att vända den negativa utvecklingen?
Bulletinerna från ATG borde inte ge någon anledning till oro. Ser vi till exponeringen och innehåll i media lever travet gott. STs styrelse är tämligen tyst -”hälsan tiger still”? – men skickar ut tjänstemännen på rundresa för att övertala hela ”familjen” om att enas om en ny organisation. Travsällskapen förefaller inte heller att bekymra sig. Eskilstuna, Mantorp, Solänget och Åby verkar vara undantagen som har uttryckt tveksamheter och kritiserat förslaget. Det är inte första gången som företag i kris använder stora resurser till att omorganisera. Under tiden undgår man obehagliga konflikter kring konkreta och nödvändiga förändringsåtgärder i verksamheten.
Den andra fråga som inställer sig är: Har sporten rätt ledning för att vända utvecklingen?
Helt uppenbart tycker fullmäktiges utsedda valberedning att sporten har det. I princip samma besättning som styrt fartyget på grund förväntas manövrera det flott igen. Å andra sidan, så länge ST inte behöver vara något annat än en administrativ serviceorganisation för travsällskapen, är det kanske helt i sin ordning. Det som är allvarligt oroande är att ST, utöver sina förvaltande uppgifter, nu vill driva rörlig och dynamisk affärsverksamhet i egen regi i ST AB. När det gäller den saken har vare sig styrelsen eller förbundet några imponerande meriter att visa upp.
Denningers studie är bra, tyvärr utan att ha gjort något bestående intryck hos valberedningen. Om nu centralförbundet ska sitta vid rodret och “rädda” svensk travsport krävs en styrelse med betydligt bredare kompetens. Var finns företagstänkandet där effektivitet och resultat är självklara begrepp? En bra styrelse har en blandning av olika kompetenser anpassad till de förutsättningar som råder. Det räcker inte att om och om igen lova att “hela travsverige skall leva” och att vi måste ”hålla ihop familjen”. Möjligheter att vidta åtgärder har funnits, men nu visar klockan på fem i tolv. Så sent som 2016 ansåg ST:s styrelse och fullmäktige att någon kostnadsrevision inte behövdes. Skälet var att det skulle störa “det offensiva pokalåret”. Det mesta av pokalåret 2018 är förbrukat genom besparingspaketet 2020.
En tredje fundering i sammanhanget: Vad kostar det egentligen att hålla ihop familjen?
Bortsett från registreringskrav på totospelare och alla möjliga sorters sporter i ATG Live har inte mycket hänt efter omregleringen av spelmarknaden. Sporten har två stora akuta problem som måste lösas. Det är dels den negativa utvecklingen vad gäller hästar i träning och den efterföljande uttunningen av startfälten, dels personalbristen i stallarna. Det håller inte för sportens ledning att fortsätta förtränga/förneka betydelsen av ekonomi varken för hästägare eller tränare/skötare. I grunden för dessa grupper ligger ett patos och ett genuint intresse för hästen. Hästskötarens lön är dessvärre inte i närheten av vad andra anställda och arvoderade inom sporten erhåller. Räknar man dessutom med obekväma arbetstider och arbetsförhållanden, som t ex långa resor och alltför många passhästar, är det lätt att begripa dagens skötarbrist. Hästägarnas ständigt minskande skara verkar tycka att 2,5 – 3 miljarder i förlust varje år är lite väl mycket, särskilt som många tror att de också finansierar de ca 40 procent av hästarna som ägs av tränarna själva! För att hålla ihop familjen försörjs ett 30-tal banor med centrala medel på bekostnad av att hästägare och aktiva nöts ut.
En sista fundering är: Råder det olika uppfattningar runt om i landet om situationen och utvecklingen inom svensk travsport och hur den kan lösas?
Det finns anledning att tro att så är fallet och det ger oss verkligen skäl att oroa oss. Om det hade funnits en gemensam vilja för sportens bästa hade vår sportsliga ledning för länge sedan kunnat vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa den negativa utvecklingen, bl a genom stora strukturella förändringar avseende tävlings- och kostnadsstrukturer. Alla förändringar hade haft ett enda syfte, dvs de skulle leda till väsentligt förbättrade ekonomiska förutsättningar för de i dag kritiska grupperna hästägare och aktiva.
Allt eftersom fler banor får försämrad ekonomi minskar sannolikheten för att STs fullmäktige fattar för svensk travsports överlevnad gynnsamma beslut. Istället har sporten att ta ställning till ett omorganisationsförslag som ekonomiskt utmynnar i att de som fortfarande har, som blir allt färre, ska betala för dem som inte har, och som blir allt fler.