Historiskt har hästägarekonomi haft lågt fokus och då endast handlat om hur kakan, det som blev över, skulle fördelas. Detta ledde definitivt till en stor splittring mellan travsällskap, olika kategorier hästägare etc. ”Familjen” höll dock ihop! Om bara hästägare insåg hur fantastiskt roligt det var, så fanns inga problem. För snart tio år sedan erkändes dock att det behövdes en höjning av kakan och det s.k. pokalåret tillkom. Kommentarer om resultatet är överflödiga, mer än att vi har minst sju förlorade år.
Den sista utredningen, Denningers, är mycket tuff och kritisk till organisation och drift, men vad ledde den till? Fler och stora möten med noll ”verkstad”. ”Familjen” predikar nu betydelsen av mjuka värden. Om inte annat så reagerar skattemyndigheten, med rätta. Det nu pågående arbetet med en strategisk plan fram till 2030 kan få den mest entusiastiska travhästägaren att ge upp och i synnerhet vad gäller prismedel för 2024.
Det är totalt oacceptabelt, men det finns lösningar! Nu gäller det att fördela den riktiga kakan rätt och således inte den ”som blev över”! Nästan alla travets pengar kommer från ATG, 97 procent. Avdraget är drygt 30 procent och ger ett netto på ca 5 miljarder. Av dessa tar elaka staten en dryg miljard. Resten fördelas på ATG, ST, Travsällskap och slutligen 1 miljard till hästägarna och 0,1 miljard till uppfödarna. Hästägarnas kostnadsmassa ligger på nivån 5 miljarder. Naturligtvis gör sig ingen någon illusion om full kostnadstäckning. Nuvarande 20 procent bedöms som för lågt såväl av hästägarkollektivet som av Skatteverket.
Vi måste nu tänka i strukturella förändringar, inte bara osthyvel! Det råder ingen som helst tvekan om rationaliseringspotentialen är enorm, dels pga ohämmad tillväxt i 40 år och dels för krympande aktivitet vad gäller tävlingar. ST:s styrelse måste omgående göra kostnadsrevisioner, med externhjälp, av all verksamhet med början hos ATG med tillhörande mediaverksamheter.
Serviceorganisation ST:s verksamhet effektiviseras och sällskapens aktiviteter prövas. Vi skall inte lägga ner banor, men kostnadsnivåer och omfattning måste ses över. En banas tävlingar kan inte grunda sig på transport av hästar. Självklart vill vi ha travsport runt om i Sverige, men i så fall måste vi få fler Lycksele- och Hotingverksamheter. Släpp så alla utbyggnadsplaner tills vidare. Först måste vi säkra hästar och hästägande. Långsiktighet och framtidstro är nyckelfaktorer. En uppfödare måste ha ett femårsperspektiv och en köpare av en ettåring ett treårsperspektiv.
Allt detta skulle ha gjorts för senast tio år sedan, men förhoppningsvis finns det mölighet att rädda allt det fina som varit.