ST beslutar om ett strategiskt måldokument kallat Svensk Travsport mot 2030. Ett välkommet initiativ av Svensk Travsport.
Om vi bortser från olyckliga och känslomässiga formuleringar med uttryck som ”gnällspikar” och ”kritik”, som inte hör hemma i ett dylikt dokument, uttrycks framtida mål med hjälp av väsentliga nyckeltal, vilket är nödvändigt.
Dokumentet har varit ute på remiss till sällskap och BAS-förbund. Av remissvaren framgår att många delar synen på långsiktiga mål, men uttrycker tveksamhet kring angivna målbilder, samt att resan mot målen inte beskrivs. Kanske är anledningen till det att remissinstanserna själva saknar motsvarande arbete? Om detta är fallet uppstår frågan hur de kan besluta om antalet svenskfödda hästar och deras ägarförhållanden, om de inte vet, och inte kan redogöra för vem kunden är?
Nyckeltalen
Det saknas uppgifter om var hästarna finns. Det gäller även deras ägare, inklusive åldersstruktur, varför underlaget till strategidokumentet är bristfälligt. Hästägarna är travsportens grundläggande finansiär, såväl som ägare till hästar i träning som ägare till hästar i avelsboxen.
STs styrelse har för avsikt att besluta om nyckeltal för hästägarna under 2024. Detta strategidokument ska i sitt färdiga utförande vara ett hjälpmedel som uppdateras och transparent redovisas varje år.
Kvalitetsförsämring
Med största oro kan konstateras att den, sedan mer än 50 år, nationellt uppbyggda avelsplattformen, står inför en kraftfull minskning av såväl uppfödare som hästar redan nästa år. Hästägandets mest långsiktiga intressenter, uppfödarna, kommer då att minska i antal, samtidigt som antalet registrerade avkommor kraftfullt kommer att reduceras i antal och kvalitet.
San Moteur kanske kan hissa den svenska fanan över Vincennes i slutet av januari nästa år, vilket blir välkommet. Det ska understrykas att Svensk Travsport sedan 2021 är tydligt underrepresenterat i resultatlistor från internationella Grupp 1-löpningar.
Därför måste vi dessvärre räkna med risken att framtidens svenskfödda generationer av tävlingshästar inte kommer att utmärka sig på det sätt som vi har vant oss vid. Att vara världsledande, om vi nu ska vara det, ställer väsentligt högre krav på det strategiska arbetet, och därpå implementerade beslut, än vad vår sport har åstadkommit på senare år.
Orsaken till dagens närmast obefintliga köplust bland svenska unghästkunder är en otillräcklig kostnadstäckning. Den breda massan av hästägare har, p g a STs mångåriga och snåla prismedelspolitik, kontinuerligt fasats ut.
Andelsägandet är inte travsportens räddning. Det ägandet är mer komplementärt. Det är lättare att försvara, och bära, den bristande kostnadstäckningen om den sprids på flera händer. Gruppen av storhästägare tillhör den del av ålderspyramiden som fasas ut av naturliga skäl.
Alldeles oavsett om hästägarna är B-tränare, eller kunder hos A-tränare, är situationen densamma. Omvärldsfaktorer som statliga myndigheter, konjunktur och samhällsekonomi bidrar inte heller till köplust.
Sju möjliga år istället för sju svåra år
Vilka lösningar är tänkbara? Vi hittade inte många förslag till lösningar, varken i sjuårsplanen eller i remissvaren.
Där återfinns inget om att tävlingsprogrammet radikalt måste minskas i sin omfattning, och då samtidigt som prispengarna höjs i kvarvarande lopp. BAS-förbunden vill givetvis inte att de aktiva ska ges färre starttillfällen, men genomförande av strategidokumentets mål kräver kraftiga förändringar. Ska ST’s medlemmar få ordning på rekryteringen krävs allra först att de inte lever i förnekelse.
Det är därmed dags, givetvis med uppdaterade underlag, att även att målsätta antalet banor som ska delta i en levande travsport för framtidens utövare. Banorna har alltid förutsättningar att verka som katalysatorer för travsporten. Det är inte samma sak som att arrangera regelbundet återkommande tävlingar, särskilt när det saknas egna hästar i närområdet.
Även spelbolagen, inte minst ATG, måste komma till insikt om att sportens rekrytering av hästägare är väsentlig även för deras framtida verksamhet. Sporten tilldelas nu inte tillräckliga resurser. Uppdraget är inte att hålla igång en nationell tävlingsverksamhet 24/7, som dessutom inte rekryterar, för att maximera spelbolagens omsättning.
Någonstans längs vägen har travsporten förlorat greppet om sitt eget syfte, dvs att anordna tävlingsverksamhet för utövarnas skull. Totalisatorspelet tillkom för att bidra till tävlingsverksamhetens finansiering. När spelet inte klarar att finansiera sporten i nödvändig omfattning måste sportens ägare, dvs travsällskapen själva, söka kompletterande intäktsmöjligheter. Särskilt om alternativet annars är att avsluta verksamheten.
Vardagspriser
Höjda prismedelsnivåer i vardagstravet krävs för att både behålla utövare och rekrytera nya. Den kalkyl som akut behöver göras är att beräkna hur många tävlingsdagar och lopp sporten har råd med för att dela ut prismedel som är höga nog att klara rekryteringsmålet. Det handlar inte om att arrangera så många lopp som möjligt. Det handlar om att arrangera en tävlingsverksamhet som ger sporten en chans att nå de strategiska målen. Då talar vi om hästägare och hästar och en publik som attraheras av spelets dynamik.
En satsning på vardagstravet kommer sannolikt innebära att det behöver strykas veckodagar för att ge högre prispengar under de kvarvarande. I vardagstravet ska förstapriset vara minimum 50.000 kr. Från vardagstravet blir språngbrädan då naturlig till onsdagens eller lördagens elitserie där förstapriset ska vara minimum 100.000 kr. Med denna prissättning finns möjlighet att vända strömmen av flyende resenärer som med fötterna röstar bort svensk travsport.
Rosetter, segertäcken och blomsterbuketter är uppskattade, men de betalar inte hästägarnas avräkningar. Det gör placeringen i resultatlistan. Trav är sport, och sport är tävling. Om vi ska tävla om pengarna måste vi sluta att tänka på bidrag eller att omfördela otillräckliga prismedel.
Framtidshopp – finns det?
Det positiva förhandsbeskedet från skattenämnden är välkommet, och vi måste ödmjukt inse att skatteverket inte är en fiende. Det är uteslutande sportens egen oförmåga för att skapa en acceptabel kostnadstäckning som är det största hindret. Den egna oförmågan är det som hindrar ett inflöde av nya hästägare och som skapat den hästbrist som kommer att ytterligare eskalera om vi fortsätter i samma spår.
Det ultimata beviset, själva facit, för att det finns tro på framtiden är att travsporten rekryterar med en bred massa av hästägare och som alla är barn i början med ett fotfäste i vardagen.