Vi travhästägare är en förutsättning för travsport och spelet kopplat dit. Tillsammans med uppfödargruppen är vi de som konsekvent betalar för att få vara med i kollektivet ”VI ÄR SPORTEN”, eller är vi med? Alla andra har sin försörjning från travsporten om än med varierande utfall.
Det är inga småpengar vi hästägare går in med. Efter tillskottet av prismedel är nettokostnaden mer än fyra miljarder per år. Hur mycket uppfödarna förlorar är oklart, men auktionsresultaten talar för att fler än hälften av utannonserade går back.
Vilka är vi då som är så ”tokiga”? Vårt gemensamma drag är vår förälskelse till hästarna, sporten, spelet och miljöerna runt. Vi är oerhört tålmodiga och har en förmåga en förtränga en ansträngd ekonomi. Vi är positiva, på gränsen till naiva och gläds med framgångar och hanterar de ofta återkommande motgångarna. Vi tänker långsiktigt. Att köpa en ettåring innebär ett engagemang på många år och uppfödarens tidsperspektiv måste vara betydligt längre.
Vi travhästägare engagerar oss så utifrån olika förutsättningar. Vi har den”lille” som använder all sin tid, morgon och kväll, sju dagar i veckan året om i stallet. Räkningarna betalas med skattade pengar från vanligt arbete. Vi har så den ”store” med många hästar i proffsträning. Hälsar på regelbundet i stallet och åker gärna och ser sina hästar tävla, men finansierar sin verksamhet från sitt företag i helt annan bransch. Mellan dessa har vi en rad kategorier, bland annat konsortier i varierande storlek.
Tyvärr har vi även en annan sak gemensam, vi har kommit upp i åren. För några år sedan gjorde vi i Östergötlands Travhästägareförening, nummer 2 i Sverige i storlek, en enkät. Medianåldern var då 68 år. Ett stort antal hade vid tillfället avslutat sin hästägande. Som orsak angav 10 procent åldersskäl, 10 procent bristande intresse och 80 procent omöjliga ekonomiska förutsättningar. Min uppfattning är att den bilden gäller hela Sverige!
Att förbli travhästägare
Bloggens rubrik signalerar den första kritiska frågan för trav-Sveriges överlevnad: Att förbli travhästägare. I dokumentet Travsporten mot 2030 vill man finna grund för framtidstro. Överraskande nog finns inte frågan om hästägarekonomins betydelse berörd, utom på ett ställe. Citerar, ”Enligt marknadsundersökning är travverksamhet kopplat till ekonomiska förväntningar vilket skiljer travsporten från andra sporter.” Formuleringen är minst sagt anmärkningsvärd! En stilla undran, hur ser en hockeyspelare i elitserien på saken?
Vi NÄT-företrädare har blivit tillrättavisade av ST för att upplysa Skatteverket om de ekonomiska förutsättningarna för hästägare i travsporten. Upplysningen behövs knappast. Skatteverket har svart på vitt i våra deklarationer sedan årtionden. Problemet är allt större förluster.
Att prispengarna sänks 2024 är av marginell betydelse och påverkar knappast beslut om att förbli. Avgörande är hur de ekonomiska förutsättningar ser ut de kommande åren. Det gäller i ännu högre grad för uppfödarna. Något väsentligt måste hända i verklig handling. Mot 2030 ger inget hopp. Dess innehåll skulle underkännas inom såväl näringsliv som offentlig förvaltning. Nu kan vi bara hoppas att pågående översyn och analyser skapar handlingsplaner, som resulterar i väsentlig bättre hästägar- och uppfödarekonomi. Olycksbådande är att alla sällskap godkänt ”Mot 2030”, enda undantag Östergötland. Är inte avhästningen ett bekymmer? Betyder inte ekonomi något? Lär av den ”Franska revolutionen”, men inte den 1789!
Att bli travhästägare
Att bli travhästägare? Det är ganska självklart att det är ännu svårare att frälsa och rekrytera nya. Trav 2030 löser problemet genom digital information och paketlösningar riktade till potentiella kundgrupper. Skratta eller gråta? Historiskt är det uppfödare och hästägare, och i viss mån tränare, som skött om nyrekryteringen. De senare har lyckats allt sämre och i stället blivit (stor)hästägare själva. Med en krympande skara av hästägare och uppfödare blir det allt färre ”rekryterare”. Risk för ond cirkel? Att sälja in de mjuka värdena gör vi helt naturligt, men vi bluffar inte grannen, jobbarkompisen eller gode vännen, när det gäller ekonomi. På något sätt måste de flesta av de nya ha möjlighet att finansiera sin hästverksamhet från ett företag. Redan idag kommer de mesta från de fyra hästägarmiljarderna därifrån och är helt avgörande. Här har vi en arbetsuppgift samman med Skatteverket. Räcker 40 procent i kostnadstäckning för att näringsverksamhet skall godkännas?
Den blivande hästägaren måste givetvis få kontakt med hästarna och miljön runt dessa. Till det kommer givetvis närvaro vid tävlingar. Förälskelsen är grundläggande, ett första ögonkast kanske inte räcker, utan tid kan behövas. Här har framför allt travsällskap och tränare en gemensam och avgörande uppgift.
Det är dock uppenbart att det är såväl ST med styrelse, som travsällskapen, som måste ta fatt i huvudproblemet hästägarekonomi. Därefter finns mycket annat att ta fatt i. Prioriteringen är dock uppenbar. Glöm inte de gamla slagorden, ”hela trav-Sverige skall leva” och ”trav är folksport”. Kanske det bara var klyschor? Kanske hoppet måste stå till staten och i synnerhet till deras representanter i ATG:s styrelse. De har ju ett samhällsperspektiv och tillhör inte familjen.
P.S. Nu gläds vi med gänget runt A Fair Day, uppfödare/ ägare och kusk, verkligt fina ambassadörer och så oerhört viktiga för vår travsport. D.S.