”Största Möjliga Tystnad”

Ämnet som sådant är givetvis viktigt, men det utgör inte ämne för den här bloggen. Det gör däremot Åsa Waerns initiativ, som kom oväntat och som en positiv överraskning, och inget vi är bortskämda med.

Politikerna i sociala media

Ett stort antal samhällspolitiker av olika partifärg har förstått att hög aktivitet i olika sociala media, Facebook, Twitter, Youtube, chattar, egna bloggar m m är ett verkningsfullt sätt att sprida sin politik och tala om vad man vill, även förklara varför man tar ställning för det ena eller det andra, men även att få närkontakt med “vanligt folk”. Många får utstå olika svåra grader av påhopp och trollangrepp, men att vara en offentlig makthavare har aldrig varit ofarligt. Det torde inte vara ett okänt faktum att politiker, historiskt och i nutid, har råkat väldigt illa ut. Ingen, oavsett vad det gäller, ska behöva utsättas för sånt. Det finns ett skäl till att säkerheten kring våra mest kända politiker är rigorös, både när de vistas officiellt ute bland folk, och när de är privata. I det perspektivet torde aktiviteter på sociala media vara det minst säkerhetskrävande engagemanget som de har.

Vi har hittills aldrig läst eller hört om någon travpolitiker som har råkat fysiskt illa ut. Domare och kuskar kan vara utsatta för hot. Några aktiva ryker ihop emellanåt i heta situationer på tävlingsbanan. Ibland även i festligare sammanhang. Sällan förtäljer historien vad saken gällde, t ex olika åsikter om V75s starttid, men förmodligen något mycket mer privat. Våra travpolitiker förekommer däremot i media om de har ägnat sig åt någon suspekt, eller t o m brottslig verksamhet, eller när de uppträtt på något sätt störande för de moraliska väktarna och deras politiska motståndare tar chansen att offentligt smutskasta dem för att bli av med dem. På STs hemsida kan vi läsa VDs nyhetsbrev, men inga reflektioner från styrelseordföranden. Ibland dyker någon upp i tidningsintervjuer och svarar på frågor om något för dagen aktuellt ämne. Men det är ungefär det.

De anonyma travpolitikerna

Veterinären Daniel Shutzner, som blev tvungen att lämna ST’s styrelse för att han hade laddat upp en bild på en punktbränd häst, var en sällsynt travpolitisk fågel på sociala media. Och det såg vi hur det gick för honom. Den saken gällde inte från början travpolitik, utan mer hans professionella yrkesutövning, som plötsligt blev travpolitik när det passade vissa syften. Det var verkligen cirkus och det kanske också är skälet till att ”största möjliga tystnad” är påkallad? Alla verkar rädda för en (symboliskt) hård smäll på näbben om de sticker ut den.

Sällan eller aldrig uttrycker de några travpolitiska åsikter på Twitter eller Facebook. Det finns några enstaka sällskapsordföranden som har redovisat personliga eller sina styrelsers uppfattningar i debatten, men det är högst ovanligt att någon har, som Åsa Waern, efterlyst travfolkets åsikter i en särskild fråga.

Var finns den öppna dialogen?

Min uppskattning är stor för det engagemang som har genomsyrat vår travsport och valda företrädares framgångsrika arbete för sporten under en lång följd av år. Var finns idag den dialog som skapar samsyn och intresse för att aktivt delta i travpolitiken? Vad är uppdraget egentligen värt i betraktarnas ögon och vad ser de valda företrädarna själva när de speglar sig i egna och andras förväntningar? Det lilla fåtal som försöker öppna upp för en granskande dialog utanför de stängda styrelserummen hyssjas omedelbart till tystnad. Det tolkas som kritik och de möts med argumentet att det skadar travsporten. Den attityden tar enkelt död på alla konstruktiva diskussioner. Ingen vill skada sporten. Det är precis tvärtom. Att inte kunna hålla en öppen och orädd diskussion i det enda syftet att göra sporten bättre skadar den allra mest.

Uppdraget

Jag vill ställa en samvetsfråga till alla våra travpolitiker, hög som låg, i sällskapens styrelser, i ST, ASVT, TR, Travhästägarna och alla lokala BAS-föreningar. Utgångspunkten är att alla som åtar sig ett uppdrag gör det för att de vill bidra med något. Allt engagemang är av största värde, men varför är det så få av er som hörs eller syns? Jag förväntar mig inget svar. Jag när bara en from förhoppning att eventuella travpolitiker, som läser det här, funderar på sitt uppdrag och vad ni vill göra med det. Finns det inte längre någon drivkraft och ambition är det kanske dags att lämna över till andra.

Homo Intermedius – den nya människan

Tiderna förändras och det gör även förhållandet för dem som är valda att styra över svensk travsport. Den traditionella föreningsverksamheten sjunger på sista versen. Den representativa demokratin fungerar än, men anpassning krävs. Människor ansluter sig till löst fungerande nätverk, tycker och tänker i sociala media och går varken på möten eller besöker travbanor. Folk i allmänhet tillbringar desto mer tid med näsan i mobilen. Det som händer i sociala media är precis lika intressant, som det som händer i den egna vardagen. Precis som USAs president måste svenska travpolitiker förstå att det är där ni måste existera om ni effektivt vill driva och nå ut med era frågor. Det räcker inte med muntlig information vid klent besökta medlemsmöten. Det funkar inte att huka i buskarna eller bakom ryggen på de anställda tjänstemännen. Det betraktas allmänt som fegt.

Vill ni ha slut på allmänt och “politikerföraktfullt” gnäll, och istället få travfolkets respekt, måste ni visa era ”face” och på eget initiativ tala om vad ni tycker och tänker, varför ni beslutar si eller så, och även vara beredda på att försvara det. Ni måste skapa nya vanor. Ni måste, som det goda exemplet Åsa Waern, initiera en dialog, för att få uppslag och idéer, och testa de travfolkliga vindarna, innan besluten är verkställda, både bekväma och obekväma. Kliv ut på det interaktiva mediala stortorget och prata med oss!