Utvecklingen för den egna travbanan är en grannlaga uppgift för varje sällskap. I enlighet med stadgarna växer uppdraget, eftersom varje aktiv med hästar, hästägare, tränare, uppfödare, anställda, publik och spelare måste få sina intressen tillgodosedda. Mantorptränaren Oskar Svanberg skrev redan 2013 en framsynt blogg, som fortfarande är lika aktuell. (Vi måste tänka i nya banor för ägarnas skull )
Inte utan viss smärta ser vi att frågan om att flytta eller inte flytta Solvalla, återigen, kommer upp i samband med Stockholms Travsällskaps stämma nästa vecka. Inte för att besluta den här gången, men för att utreda, som en konsekvens av att motionärerna uppenbart inte är nöjda med den av stämman och styrelse tidigare fattade beslut. Det nyligen redovisade visionsarbetet Solvalla 3.0 menar att Solvalla ska utvecklas på plats.
Banor för travsport
Vi inser alla att Solvallas utveckling är till för kärnverksamhetens skull. Solvalla, liksom svensk travsport i övrigt, har generellt misslyckats med det. Att nyckeltalen försämras kontinuerligt gäller även Sveriges största bana , om än inte lika dramatiskt som för en del andra banor. Solvallas ändamål beskrivs på samma sätt som alla travsällskaps genom ett tydligt uppdrag att rekrytera publik, spel, sport, aktiva, hästar, hästägare och uppfödare.
Vi kan utreda tills sporten har självdött. Vill vi vända utvecklingen måste vi agera med tempo. Solvalla ska enligt ett stämmobeslut öppet varje år redovisa sina nyckeltal. Det är mycket enkelt att presentera både dagens och morgondagens situation utifrån befintliga nyckeltal. Nyckeltalen visar dessutom hur mycket sport som sporten tål utifrån de aktivas möjliga överlevnad, inte utifrån ett sidospår, där spelet tillåts styra sporten medan sportens aktiva dör sotdöden. Obalans i tävlingsprogrammet, ökad miljöbelastning och kraftigt reducerad kostnadsfinansiering har markant bidragit till försämrade nyckeltal.
Att tänka i nya banor är inte samma sak som att bygga nya banor. Vissa menar att det är ingen idé att restaurera gamla banor för det kommer ändå ingen publik. Andra undrar vilka hästar som ska tävla på nybyggda banor. Lyckas vi vända rekryteringen av publik, nya hästägare och hästar om vi bygger nytt? Är det den enkla lösningen?
Om vi inte medvetet bygger för avfolkade anläggningar måste vi nog kasta tanken i sjön om att flytta Solvalla. Oavsett fysisk eller digital publik måste sporten fortfarande ha en fysisk scen där hästarna kan uppträda. Att utlokalisera en redan centralt belägen travbana till landsorten är att göra det onödigt svårt för besökare. Geografisk närhet till stora befolkningsområden och snabba transportvägar och kommunikationer är nödvändigt, om vi fortfarande vill ha publik.
Nya Solvalla är ett befintligt Solvalla. Vad Solvalla istället behöver är en egen träningsanläggning, som ger människor möjligheter till näring och närhet för att odla sitt hästintresse. Solvalla med en egen träningsanläggning kan sedan utgöra grund för mycket mer i det långa perspektivet.
Regionsamarbete
Det finns andra och bättre sätt att utveckla sporten. Vi kan göra det i nära samarbete med våra närmaste grannbanor. Även dessa har behov av utveckling och måste hantera den krassa verkligheten. Det duger inte med travskoleverksamhet som saknar mål. Det duger inte heller med ridsportsverksamhet om den endast fungerar som täckmantel för att kamouflera att kärnverksamheten saknar aktiva. Vi har byggt våra anläggningar för att tävla med våra travare. Utan travhästar behöver vi inte heller några travbanor. Då kan vi sälja all mark för bostadsbyggen utan att flytta och bygga nytt. Eftersom vi har tappat så många hästar har kravet på att resa ökat, även i vardagstravet.. Banstrukturen i landet är oförändrad, medan antalet aktiva hästar har minskat med mer än 35 procent sedan sekelskiftet. Antal tävlingsdagar har minskat med endast ca 10 procent.
Statistik värderar inte rätt eller fel. Många hästägare har häst i träning även utanför sina hemmabanor. Hästägare och företrädare på Solvalla , Sundbyholm och Mantorp företräder fler än 40 procent av hästarna i A-träning i hela travsverige. Tyvärr tappar vi nyrekrytering, även där sporten är som mest framgångsrik. Sanningen är att vi stjäl aktiva från varandra medan den verkliga nettorekryteringen lyser med sin frånvaro.
Att tänka i nya banor är väsentligt, men alla kan inte och behöver inte bygga nya banor. Vad händer t ex med Gävle, Norrlands i dagsläget största bana, om Solvalla bygger en bana i Uppsala? Vad händer med Mantorp och Sundbyholm om vi bygger söderut eller västerut? Bättre vore om travbanorna i regionen, Solvalla, Sundbyholm, Mantorp, Gävle, Visby, kanske t o m Örebro, samarbetade om ett nybygge någonstans i det verkliga hjärtat av det moderna travsverige och då till gagn för områdets hästägare och aktiva. Att bygga helt nytt behöver inte vara det enda alternativet. Att förlänga en befintlig bana till en 1.400-metersbana är fysiologiskt bra för hästarna, men kräver också stora investeringar. Oavsett vad vi väljer att göra behövs sportslig och politisk förankring som inser att rekryteringen påverkas positivt av:
– en kraftfullt ökad kostnadstäckning för hästägarna
– ett ökat tävlande i de närområden där hästarna finns
– en tävlingsmodell som passar såväl näring som hobby
Medlemsansvar
Insikten om vad det verkliga uppdraget är för medlemmar i ett travsällskap får inte gå förlorad. Respekt för alla intressenters åsikter och behov håller ihop eller utvecklar nya familjekonstellationer. Tvångströjor är aldrig nödvändiga. Vad vi behöver är mod för att stå fast vid våra beslut, utan att skjuta budbärare eller våra grannar i sank, och därmed även oss själva.