Det är derbyvecka på Jägersro och ST håller sitt traditionsenliga möte med det som tidigare kallades Förtroenderådet och som nu bytt namn till ST’s Konsortium. En fråga som deltagarna ska ta ställning till är den fondering av medel som ST’s styrelse har föreslagit. Den s k ”hästsportens fond” har förbrukats i sin helhet för att täcka alla fagra löften som ATG, ST och företrädare för BAS gav i samband med Pokalöverenskommelsen.
BAS-förbunden med Travtränarnas Riksförbund (TR) i spetsen har gjort ett offentligt utspel i den diskussionen. För att täcka de oundvikligt ökade kostnaderna, för dem som bedriver hästverksamhet, beräknar man det omedelbara behovet av ekonomiska förbättringar under 2023 till ca 150 – 200 miljoner kronor. Förslaget om att fondera medel måste därför enligt BAS vänta.
Alla måste ta ansvar
De aktiva behöver absolut mer pengar. Det råder inga som helst tvivel om det. Samtidigt behöver sporten uppfylla ST’s önskan om att fondera nya medel, särskilt efter att ”Pokalen” sänkte hela koncernens soliditet. Covid-utbrottet räddade situationen under ett par år genom att spelet gav ett pandemiskt “sjukt ” överskott till ATG.
Under andra halvåret 2022 visar ATGs hästspel ett rejält omsättningstapp. Tanken är inte helt osannolik att ATG kommer att skicka signaler om att ST ska dra i den ekonomiska nödbromsen.
Alla som är ekonomiskt involverade i travsporten måste ta sitt ansvar. Hänsyn måste tas till kostnadsökningarna för de aktiva, men vi måste också förstå att det är viktigt att återuppbygga ST’s soliditet för att åstadkomma bättre hållbarhet. För vad och av vilka bildades från början ett centralförbund?
Förbundet är en övergripande serviceorganisation. BAS-förbunden är intresseorganisationer. De har inte som travsällskapen ett affärsmässigt helhetsansvar för travsporten utan svarar oprioriterat mot sina medlemmar. Kravet på mer ekonomiska medel faller helt naturligt.
Onödiga utgifter
NÄT har sedan det bildades 2018 upprepat samma sak. Travsportens tävlingskostym är för stor.. Vi kan inte fortsätta att bara begära mer pengar. Vi måste inse att travsportens förhållanden är förändrade. De som har lämnat sporten gör inga uppoffringar. Det är vi som är kvar – och vill vara kvar – som måste göra uppoffringar. ST pratar gärna om ”familjen”. Vad gör familjen när hushållskassan inte räcker? Den inser behovet av förändring och drar ned på onödiga utgifter.
Travsportens onödiga utgifter inbegriper ett stort antal olönsamma tävlingsdagar, både för arrangörerna/banorna, för tävlingsdeltagarna och för ATG. Så många som 284 tävlingsdagar bär inte sina egna arrangörskostnader och bidrar med endast 1,5 procent till ATGs totala spelintäkter. Hästägarnas och tränarnas egna omkostnader är inte inräknade. Än sämre lär det bli om vi fortsätter att tävla med alltför små och ojämna fält som ger favoritparader. Sporten väljer att blunda för sanningen. Den bistra verkligheten är att travsporten inte har råd att tävla i nuvarande omfattning. Inte minst blir spel på hästar med små startfält ointressant för spelarna. (Nedan ett diagram ur STs Konsortium-material)
Självmål som tävlingsstrategi
Som hästägare vill vi ha så enkla uppgifter som möjligt och lättförtjänta pengar för våra hästar. Det är samtidigt att göra självmål. ATG vill ha fulla fält. Spelarna vill ha fulla fält. Fulla fält kan för hästarna innebära poängnöd, men är nödvändigt för sportens överlevnad. Istället för att smeta ut den årliga prispotten på olönsamma tävlingar kan pengarna användas till nödvändiga prismedelshöjningar. En väsentligt förbättrad kostnadstäckning är den enda chans vi har för att behålla hästägare och för att rekrytera nya. Storlopp med feta prischeckar måste alltid finnas, men det som drar runt hela näringen är vardagstävlandet. Vad som ekonomiskt behövs för hästar i vardagstravet är inte ett förstapris på 10 – 15.000 kr, utan en ”matlapp” för prisplacerade hästar på motsvarande belopp.
Besk medicin
Genom att ta bort ett stort antal tävlingsdagar skulle över 100 miljoner kronor kunna frigöras. Naturligtvis kommer ett mindre omfattande tävlingsprogram innebära minskad arbetsvolym överallt, både för de aktiva utövarna, på sekretariaten runt om i travsverige, och på vårt centralförbund. Det kan inte bara vara tränarna och hästägarna som ska göra uppoffringar.
Medicinen smakar beskt. Så länge travsporten inte förmår vända trenden, och nya hästägare strömmar till, kan sporten inte fortsätta som förut. Det spelar ingen roll hur många välbesökta publikjippon banorna anordnar. Så länge travsporten inte kan generera hästägare riskerar vi att det blir ett gycklarnas spel för galleriet.