Det står varje travsällskap fritt att med hjälp av sponsorer finansiera unghästlopp som t ex Prix Readly Express, Prix Diana Zet och Margaretas Tidiga Unghästserien. Det innebär att tre- och fyraåriga hästar kan tävla om relevanta prismedel utan att deras ägare behöver betala insatser.
Den vanligen fridsamme travbanechefen Jan-Olof Molin går till hårt angrepp mot såväl Solvalla som mot Svensk Travsport (ST) för dålig planering. Nyinstiftade Prix Diana Zet körs endast fem dagar innan uttagningarna till Stosprintern.
Uppmärksammas bör att Solvallas lopp också krockar med Sprintermästaren, men Stochampionatet är den största konkurrenten till Halmstads stolopp vad gäller de svenskfödda stonas insatslöpningar.
”Molles” frustration borde istället baseras på att travsporten i vardagen lider av för många lopp och för få hästar i startlistorna. Inte minst Halmstads hästar är oerhört resvana genom att de ivrigt anmäls till start utanför hemmabanan. Hans analys att Solvalla skulle ha någon slags gräddfil är helt fel. V86Xpress är ett bevis för motsatsen. Hans resonemang handlar till lika stora delar om bristande insikt och uppenbart bristande regionalt samarbete.
Som man bäddar får man ligga
Ansträngningarna att få till högt doterade lopp, med eller utan hästägarnas egna insatser, kräver utökad finansiering från sponsorer och att banorna samtidigt gräver i sin egen kassa. De banor som kör insatslopp finansierar dem inte endast genom hästägarnas privata insatser. De finansieras vanligen till betydande del av centrala prismedel.
Om ”Molle” ser ett minskat intresse från hästägarna att anmäla finns alternativet att Halmstadtravet skjuter till pengar från den egna kassan, eller rekryterar sponsorer för att fylla på prispotten. Halmstad är långt ifrån bäst i stoklassens insatslopp när det gäller att skjuta till medel med hjälp av banans centrala tävlingsersättning. I varje fall enligt tabellen nedan där ST för 2019 redovisar hur stor del av prismedlen i respektive insatslopp som kommer från hästägarnas insatser.
Det måste alltid vara varje sällskaps eget ansvar att tillse att det finns kunder. Det är de enskilda banorna som är arrangörer, inte ”laget” Svensk Travsport, som emellanåt antyds. Ingen affärsverksamhet blir bättre av att skylla sina egna svårigheter på konkurrenterna.
Hästbristen – en osäkrad handgranat
Nu är det inte enbart Halmstad som har problem. Det syns tydligt överallt, även på Solvalla även om Solvallas kriterieserie, sedan ST förenklade anmälningsrutinerna, har fått ett ökat antal hästar. Hästar blir tvångsstrukna, vilket bl a föranlett Solvalla att se över hela kriterieserien från 2023.
De urvattnade prismedlen i vardagstravet har lett till häst- och ägarbrist. Hästbristen är en bomb som fortfarande väntar på att detonera. Alla banor håller en osäkrad handgranat i näven. Det är inte en fråga om ”om”. Det är en fråga om ”när”.
Travsporten kan bara sluta i moll när de redan utplattade prispengarna ska delas mellan olika resandesällskap för att fylla ut ett överdimensionerat tävlingsprogram.
Tveklöst är insatsloppens betydelse fundamental. Var hästarna kommer att tävla avgörs först och främst av vilka insatslopp som de är anmälda till. Då jag från tiden som uppfödare och hästägare tidigt skapade min önskelista var E3 och pokal- och sprinterloppen på västkusten önskvärda. Självklara var också klassikerna Svenskt Travkriterium/Oaks, Svenskt Derby/Derbystoet och Stochampionatet, där endast de svenskfödda möts. Sporten hade både välfyllda startlistor i programmen och fyllda publikplatser.
Hästägarna betalar i runda slängar femtio miljoner i insatser varje år. Unghästlopp – utan insatser – måste betraktas som både bra och önskvärt. En travsport som deklamerar ”Laget före jaget”, till försvar för sina egna tillkortakommanden, är en orsak bland andra till att travsporten rasar i rekrytering. Banorna och ST gömmer sig bakom varandra för att slippa visa att det saknas både kundkännedom och ett eget ansvarstagande.