ST har på sin hemsida publicerat en statusrapport av arbetet kring momsfrågan. Såvitt vi förstår är läget oförändrat. Framstegen kommer att vara små så länge sportens prismedelsnivå omöjliggör för flertalet att trovärdigt kunna visa ett vinstsyfte.
Sett ur ett rekryteringsperspektiv har travsporten åderlåtits från topp till botten. Antalet ”externa” hästägare minskar och en markant stigande inflation gör att alla tränare tappar ekonomisk bäring i sin verksamhet.
”De kommer från alla håll”
Hans G Lindskog myntade begreppet inför hästarnas täta upploppsstrider. Idag utgör häst- och publikbristen i vardagstravet ett kraftfullt hot mot både sporten och mot spelets arrangörer.
Konsekvensen av vårt obalanserade tävlingsprogram medför högre resekostnader när vardagstravets tävlingsprogram inte är anpassat efter antalet starthästar och var de finns i träning. Ett minskat antal lopp frigör medel för att höja prispengarna per starttillfälle.
ST’s styrelse bör ha detta högst på sin dagordning. Oavsett spelets utveckling är rekryteringen av nya hästägare avgörande för travsportens överlevnad. Det gäller vardagstravet lika mycket som V75-tävlingarna. Utan det ena dör det andra. Vad händer på sikt med V75-cirkusen eller med elitloppshelgen om kraften i travsportens vardagstrav urholkas? Kommer de publika folkfesterna att tappa i attraktionskraft? Vilka signaler sänder Solvalla när man till Elitloppshelgen höjer programpriset för fredag t o m söndag från 100 kr till 270 kr?
Vad vill travsportens förtroendevalda?
Övergripande mål och vision tillhör allt styrelsearbete. Målen måste vara väl förankrade och tidsperspektivet i handlingsplanen accepterat i alla led. Särintressen i travsportens fullmäktige har tillåtits växa sig starka. Hästägarnas ekonomiska svårigheter har inte på allvar beaktats, varken hos styrelsen i Hästsportens Hus, eller i travsällskapens styrelserum. Det centrala ledarskapet de senaste fyra åren har knappt varit synligt.
Detsamma gäller även för många av våra intresseorganisationers företrädare. Deras röst behövs, men det krävs att det budskap som framförs uppfattas som en trovärdig röst. Basförbunden dras med sina egna rekryteringsproblem skapade av samma orsaker som skapade hästbristen. Den verkliga medlemsnyttan får ofta stå tillbaka för spelet om maktpositioner.
Sportens antal företrädare till hästar i träning uppges bestå av ca 6.900 namn/pseudonymer fördelade på ett långt färre antal adresser. Detta faktum, att många företrädare tillhör flera olika ägarkonstellationer, innebär att försvinner en företrädaradress försvinner fler ägare och hästar samtidigt.
Förbundet Travhästägarna tappar medlemmar. Deras lokala medlemsföreningar saknar inte sällan krav på att medlemmarna ska vara hästägare. Att fler och fler lokala föreningar lämnar Travhästägarna bör leda till självkritik istället för att centralförbundet blundar för sin egen roll i problematiken.
De centrala basförbundens verksamhet finansieras genom bidrag från Svensk Travsport. De lokala föreningarnas arbete gagnar i första hand den egna lokala banan, vilket är bra. Sällskapen kan, utan att jäv uppstår, stötta deras aktiviteter med bidrag. De lokala föreningarna står utanför och har inga kollektiva beslutsmandat i sitt sällskaps demokratiska organisation. Det borde vara självklart att det ska gälla även inom Svensk Travsport. De centrala förbunden erhåller, inte bara bidrag, utan även garanterade platser med röstmandat i ST’s fullmäktige. Numera är de även garanterade platser i styrelsen. Om de valda personerna sedan är anställda i ”koncernen” gör det inte deras jävsförhållande mindre störande.
Om att satsa på ungdomar
Det är bra, men på kort sikt ingen universallösning, att travsporten lägger ned stora resurser på att rekrytera ungdomar till sporten. Även om det finns ett stort hästintresse i samhället finns det även ett motstånd mot hästsport. En stor utmaning både för trav- och galoppsporten är att vända uppfattningen att hästsport är djurplågeri. Det skulle underlätta rekryteringen av ungdomar till travskolorna om vi kan sprida en mer sann och nyanserad bild.
Amatörerna och deltagarna i storstadsområdenas travskolor inser att det finns begränsade träningsmöjligheter till rimligt pris och på rimliga avstånd för att de ska hitta tiden för att själv träna en egen häst. Den omständigheten borde mana alla storstadsbanor att tillhandahålla träningsanläggningar inom nära räckhåll och till subventionerad kostnad för användarna.
Det råder brist på hästar och det råder brist på hästägare, men ett annat av tränarnas stora problem är att det råder brist på hästskötare. Trots en bra utbildning har inte hästskötarna erhållit sundare arbetsvillkor. Den största boven i dramat är orimligt långa arbetsdagar orsakade av ett obalanserat tävlingsprogram.
Det kan definitivt inte vara ungdomarna som är travtränarnas och travbanornas räddning. De behöver sina ekonomiska resurser till ett eget boende, bilda familj och att betala studieskulder. Ska nya hästägare rekryteras till hästar i proffsträning måste de istället sökas bland den generation av män och kvinnor som har väsentligt mycket bättre ekonomi.
Vårt behov av idoler
Vad gör travsporten för att väcka intresset för att äga en travhäst? Är travets sponsring av Nationaldagsgaloppen på Gärdet svaret? Förmodligen inte som enskild företeelse över tre år, även om det aldrig kan vara bortkastat att visa upp vår sport i andra sammanhang än på travbanan.
Ett allt större intresse för kallblod kan delvis förklaras genom Järvsöfax‘ kändisskap med sina många vinster och att han samtidigt visades upp i Globen och deltog i vaktparaden. I dagens influencer- och kändissamhälle är travsportens behov av hästar med stjärnstatus större än någonsin. Igenkännandet väcker intresse och en vinnare väcker beundran. Värdet av nationalklenoder får inte underskattas. Whos Who vinner kanske inte Elitloppet, men vilken bättre reklampelare kan sporten få än en svenskfödd Elitloppsvinnare som sedan visas upp för publiken på Nationaldagen? Legolas vann aldrig Elitloppet, men det gjorde Ego Boy och Copiad.
Får sedan sportens genomsnittshästar del av en välfylld påse med prispengar, t ex 15.000 kr för en prisplacering, istället för 1.500 kr för en oplacering, kanske skattemyndigheten skulle kunna motiveras att momsregistrera de som så begär.