Svensk Travsport har infört att ge alla hästägare ett digitalt hästägarkort, oavsett om man äger en eller flera hästar eller kanske endast en hundradel av en häst. Så långt är allt gott och väl. Det kan synas vara ett uttryck för att ST till sist har förstått att förbundet behöver prioritera hästägarna.
En hästägare lyder under spelförordningen när denne äger minst 5 procent av en häst. Tycker ST att de som äger en mindre andel ska tilldelas frikort är det helt okey för oss. Vad som skaver är att ST genom att inte redovisa statistik över antalet registrerade företrädare skyler över det faktum att företrädarna har kraftfullt minskat i antal. Utan att undanta betydelsen av alla delägare är det företrädarnas antal och preferenser som pekar ut färdriktning och utveckling. T ex understiger det organiserade andelsägandet tio procent av alla hästar i träning, vilket är betydligt färre än vad många tror.
Det åvilar varje travsällskap att känna till vem som är hästägare och tillhör banans upptagningsområde. Centralt utfärdade kort får inte orsaka att banorna förlorar sin lokala kundkännedom.
Kundernas rätt till information
Har tränarna fullt upp med att träna och matcha sina egna hästar och glömt bort sina externa kunder? När får vi en sammanställning från professionella tränare som redovisar för de externa hästägarna väsentliga delar av tränarens egen verksamhet? Vi behöver veta mer än vilka olika träningsfaciliteter som bjuds. Hur många passhästar har varje hästskötare? Hur många hästar ägs eller delägs av tränaren själv? Vi vill veta träningsavgift per dag, men också hur den står i relation till nivån på kundvård och hästkänsla när vi letar tränare till våra hästar. Antalet passhästar per skötare kan antas ha betydelse för hur tidigt och frekvent vår häst kommer att kunna starta.
Ett personligt minne från att ha häst i träning hos Stig H var att det fanns en väntelista innan hästen kom in i träning. Antalet boxplatser i förhållande till ett fastställt antal skötare avgjorde när en ny häst kunde tas emot. Den ägare som ville ha ännu färre hästar per skötare betalade en högre träningsavgift .
Hästägandets drivkrafter
Travsporten i USA växer. De yrkesverksamma varnar för samma brist på personal som vi har i Sverige, men av andra skäl. Tränarna tvingas säga nej till att ta emot fler hästar. I Sverige har vi både personalbrist och brist på hästägare. Det är ingen tillfällighet att svenska hästägare ”gräver guld i USA”.
Att vara hästägare är ett uttryck för kärlek till hästen, oavsett vilken typ av häst. Drivkrafterna bakom att äga tävlingshästar är mångfacetterade. De kan variera från spänningen i att tävla, stoltheten över att äga den bästa hästen, till möjligheten att vinna stora prispotter, men också nöjet med att följa med sin häst när den tävlar. Prispengarna utgör en nödvändig förutsättning för att vi ska motiveras till att finansiera tävlingshästar. Hästar kostar, som alla vet, för det mesta mer än vad de tjänar. Var vi väljer att satsa vårt engagemang bedömer vi själva utifrån våra personliga förutsättningar, men också utifrån tävlandets förutsättningar. Ska hästarna ut och resa i tre av fyra starter spelar det kanske mindre roll vid vilken bana de är i träning. Vi kan ändå inte vara på plats och se dem starta varje gång. Vi vill samtidigt kunna besöka vår häst på dagtid. I takt med att vi distanseras från hästens tävlande riskerar vi också att distanseras från sporten, som reduceras till ett dyrt nöje vi sällan får uppleva. Motivationen att äga en tävlingshäst minskar. Sporten måste öka intresset för att äga travhäst, inte enbart öka intresset för att spela.
Verkligheten knackar på dörren
Hästägare bryr sig sällan om travpolitikernas löften. De agerar och förändrar sitt hästägarbeteende helt efter de faktiska förutsättningar som bjuds. I UCs branschstatistik kan vi utläsa en flerårig trend att antal anställda minskar hos tränarna i samma takt som verksamhetens minskade lönsamhet. Det enda som ökar är antalet betalningsanmärkningar. Det är ett tecken så gott som något om en bransch i kris, men som travförbundet och deras medlemmar blundar för.
Svensk Travsport vill gärna påskina att allt i Sverige är bättre än i USA eller i Frankrike. Det tar sig flera olika uttryck. Endast med information och upplysning kan vi stå emot den historielöshet som alltmer har tagit över beslutsfattandet. En av populismens företrädare är den sällskapsordförande som meddelade banans största tränare att om han inte gillade banunderlaget fanns alltid alternativet att flytta. Flyttar är precis exakt vad vi gör när våra förtroendevalda politiker inte visar ansvar och tar till sig befogad kritik. Allra bäst kan de ta sitt ansvar genom att ta intryck av fakta som hjälper banorna att göra travsporten rekryteringsvänlig igen.
Med ett tävlingsprogram som bygger på ett ständigt resande ökar risken för att den låga startfrekvensen för hästarna inte kommer att öka. ATG inser inte att deras påverkan på tävlingsprogrammets utformning och innehåll är kontraproduktivt. Det blir knappast bättre av att ST ger större delen av 2022 års prishöjning som bidrag till de oplacerade hästarna. Top Seven kanske kan kombineras med “Worst Five”?
Travsällskapen och centralförbundet behöver ge en samlad syn på vad branschen kräver och söka sig tillbaks till sina rötter. Travsport är inte endast rikstoton. Vilka åtgärder krävs för att travsporten ska få ett hållbart och trovärdigt tävlingsutbud i vardagen?
”Back to Basic”, måste bli ledordet för den förändring som är nödvändig. När hästägarna är nöjda, och börjar köpa hästar igen för att lämna dem i träning vid hemmabanorna, har vi återfått en travsport i balans.